En sammanfattning av mina sex senaste år...

Här följer en sammanfattning av mitt öde de senaste sex åren.


När jag äntligen träffade min drömprins blev jag efter fem månader mer eller mindre oplanerat gravid. Vi blev båda överlyckliga och en tanke på abort fanns aldrig. Jag var då 24 år. Graviditeten flöt på bra och jag kände mig vackrast i världen. När jag var gravid i vecka 32 blev jag dock orolig då jag inte känt fosterrörelser på några dagar. Jag fick åka in akut till förlossningen och blev undersökt med ultraljud. Den läkaren sa att allt såg bra ut trots att lilla pyret var lite mindre än han borde varit. Men enligt läkaren var det inget jag skulle oroa mig för. Jag lämnade förossningen med ett lugn och med en euforisk känsla då jag ju precis fått se min lille bebis på skärmen där.

Detta var en söndag, och veckan efter hade jag tid hos min barnmorska. Jag gick dit och när hon skulle mäta min mage så märkte jag att hon blev orolig. Hon tittade flera gånger på min kurva och kunde tillslut konstatera att magen inte hade vuxit alls på en hel månad. Hon tyckte inte att detta var okej och när jag berättade om min tur till förlossningen helgen innan så beslöt hon sig för att ringa till specialistmödravården för ett tillväxtultraljud. Sagt och gjort, jag fick tid någon dag senare och det ultraljudet kom att förändra hela mitt liv. Den läkaren, Dr Gunnarsson, hittade några avvikelser på pyret men kunde inte dra någon ordentlig slutsats av det hon hittade. Vi blev remitterade till Uppsala där det togs ett fostervattenprov och att antal ultraljud för att kolla alla organ m.m. på lillskrutten. De kom inte direkt fram till något heller och av någon anledning kunde inte fostervattenprovet analyseras. Jag och min sambo isolerade oss i en vecka och svarade bara i telefon om det stod "privat nummer" eftersom att det då kunde vara en läkare som ringde. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan och vi målade upp många olika scenarier. Så i vecka 38 när pyret fortfarande inte hade sjunkit ner i mitt becken beslutade Dr. Gunnarsson att vi skulle förlösa honom med kejsarsnitt. Och så blev det till min stora sorg. Jag var så inställd på att föda vaginalt och det blev en stor besvikelse för mig, men jag förstod ju att det ändå var det säkraste att göra.

Och till världen kom för lite drygt fem år sedan världens vackraste gosse. Vår lilla Teo. Tiden som följde var kaotisk men också väldigt lycklig. Trots allt det jobbiga är Teo det bästa som hänt oss och när vi, när Teo var tre veckor, fick veta att han led av en dödlig sjukdom rasade vår värld samman ännu en gång. Vår lilla älskling hann påbörja sitt hundrade dygn innan hans späda lilla kropp tillslut gav upp. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och trots att sorgen och saknaden blir enklare att bära med åren, så finns den alltid där djupt i hjärta och själ.  

Jag har varit gravid ytterligare åtta gånger efter Teo och alla dessa graviditeter har av olika anledningar gått åt skogen. Jag går närmare in på detta vid ett annat tillfälle.

Nu är jag gravid igen för tionde gången och jag är extremt pessimistisk. Tiden sniglar sig fram och jag vet inte hur jag ska klara av denna ovisshet...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0