barnloshet

Idag var jag hos barnmorskan kl.16.30 för att lyssna på Litens hjärta. Det pickade på sådär underbart som det ju gjort varje gång vi lyssnat. Blir lika glad varje gång men fortfarande också överraskad. För trots att jag känner Liten ganska ofta nu, så är jag alltid beredd på det värsta. Och det värsta som kan hända nu är att Liten slutar leva. Det får bara inte hända!

Efter min träff med barnmorskan så skulle hon hålla i ett yogapass där. Min mvc erbjuder alltså yoga för sina gravida patienter och det tycker jag är helt fantastiskt. Sen känns det så himla tryggt också att det är en barnmorska som håller i passen. Jag har ju inte riktigt vågat träna denna graviditet och jag har verkligen saknat träningen. Så det var underbart att få kommi igång igen. Men efter halva passet ungefär, så började tårarna att strömma. Och de gick inte att hejda. Men jag lät tårarna falla. Kände att jag bara hade blivit ännu mer uppriven om jag hade försökt stoppa känslorna. Jag kan inte riktigt beskriva vad det var som hände, men jag kan säga säkert att det verkligen var behövligt. Jag kan inte riktigt själv förstå hur mycket känslor och tankar som jag har förträngt och tryckt undan under alla dessa år. All sorg som ligger begraven i mitt inre och all stress jag känner nu under denna graviditet behöver få en ventil. Och jag tror att jag hittat den genom yogan.

Den här helgen har jag tillbringat med att träffa vänner jag inte träffat på länge. Extra kärt var mig min träff med E. Hon är så himla spontan och skön. Hon är så himla ärlig och drar sig liksom inte för att säga saker som andra nog inte riktigt vågar säga. Ja, henne gillar jag massor. Vår vänskap är så självklar och kravlös. Vi träffas inte så ofta och vi pratar sällan i telefon. Men trots det känns det alltid lika självklart och avslappnat när vi väl träffas. Och det är nog henne jag ringer när jag verkligen behöver prata av mig och när jag vill ha ärliga åsikter och inte bara medömkan. Tack för att du finns!

Magen växer och allt verkar fortlöpa som det ska. Jag försöker som vanligt att knyta an, och nog allt vågar jag hoppas mer och mer. Jag känner tydligare rörelser nu också vilket alltid lämnar mig med ett hemligt litet leende på läpparna. Kan inte riktigt förstå att det vi kämpat så länge för nu verkar bli verklighet.

Sitter här i soffan med mina älsklingar. M sover redan utsträckt i hela soffan och på honom ligger lilla voffsisen. Hon har sin nos nära mina fötter och jag känner hennes varma andedräkt när hon snusar sött. Målar upp bilden för mig själv av att Liten i magen kommit till världen. Han skulle ha en perfekt plats på M´s bröstkorg. Låt augusti komma snabbt!

Skrivandet är återigen inte så flitigt. Lite tråkigt, tycker jag själv. Borde skriva lite mer för jag tror att det kan vara intressant för mig själv att senare i livet kunna gå tillbaks och följa mina tankar under denna graviditet. 

Hur som helst. Jag var på ultraljud igår igen och allt såg bra ut. Liten hade vuxit på sig precis som han ska och det känns helt fantastiskt. Vill nästan skriva att det verkar vara för bra för att vara sant, men det känns alltför läskigt att skriva så egentligen, så jag låter bli (eller). Det är ju sant! Och det är nog dags för mig att försöka börja ta in det faktum att jag nu egentligen inte skiljer mig så mycket från andra kvinnor med normala graviditeter. Inte fysiskt i alla fall. Men problemet är ju inte det fysiska egentligen. Det är ju den psykiska biten som är den tuffa. Och med allt jag har i bagaget så skiljer sig ju min graviditet enormt jämfört med andra kvinnor med normala graviditeter.

Åh, vad jag saknar den där lite naiva och oövervinnerliga känslan jag kände när jag var gravid för första gången. När jag väntade Teo var jag så där spralligt livlig och hade inte en enda rädsla om att något skulle kunna fel. Minns så väl att min bästa vän som var gravid samtidigt hade alla nojjor man kan tänkas ha under en graviditet. Jag minns att jag tyckte att hon förstorade saker en hel del och jag önskade henne samma bekymmerslösa inställning som jag själv hade. Men på något sätt så är det minnet av hur jag kände då som gör att jag ändå anstränger mig att känna glädje även nu. Jag vill inte behöva se tillbaks på den här graviditeten som förhoppningsvis blir den jag äntligen kommer gå hela vägen med och få ett friskt barn av, som något ångestfyllt. Jag vill kunna se tillbaks på den, och känna lite av samma naiva glädje jag gjorde när jag väntade Teo. 

Jag är ju såklart medveten om att det aldrig kommer kunna bli på samma sätt igen. Det går ju liksom inte att radera de minnen som etsat sig fast i mitt innersta. Men för varje dag som går och för varje kontroll som visar att graviditeten fortlöper som den ska, så vågar jag hoppas lite mer. 

Jag är nu i vecka 17 och jag har avklarat lite drygt 40% av graviditeten. Jag läser om min lilla bebis utveckling, men till skillnad från de flesta andra så har jag ju faktiskt tidigare tvingats till att föda fram två bebisar som varit lika stora, eller små passar kanske bättre. Jag vet ju precis hur Liten skulle se ut om han föddes nu. Jag vet att hans små fingrar och tår ser ut precis som på en fullgången bebis, men så otroligt mycker mindre. Händer och fötter speciellt är som små miniatyrer av dem på en nyfödd bebis. Det är jobbiga veckor just på grund av detta. Jag vet hur bräckligt Litens liv fortfarande är. Och jag vet att det krävs att den här graviditeten måste fortsätta så länge till för att Liten ska klara ett liv på andra sidan av min hud. Måste den få göra det!!! 

Var hos barnmorskan igår. Vi satt och pratade en del innan vi lyssnade på Litens hjärta. Jag vet ganska nervös och minns inte riktigt vad vi pratade om faktiskt. Det som är så bra när jag gör ultraljuden på specialistmödravården är att vi alltid börjar med att titta och om vi har något att prata om så tar vi det efter när jag är lugn. Ska föreslå det nästa gång det är dags att lyssna på hjärtat igen. Och nu när jag skriver så, så förstår ni säkert att det gick bra igår. Vi kunde tydligt höra hjärtat slå och min barnmorska kände att min livmoder vuxit mycket också. Vi kunde också höra när Liten rörde på sig, det liksom skrapade mot "micken". Åh, det kändes så himla bra! Men trots alla positiva kontroller så kan jag fortfarande inte släppa helt på hämningarna och oron. Kanske inte så konstigt egentligen.

Idag ringde de från Karolinska också och meddelade att analysen som gjorts i Holland på Zellweger syndrom var klar. Precis som de trodde så visade även denna analys att allt var bra. Lillkillen är bärare av Zellweger precis som jag och min man, men han är alltså en frisk anlagsbärare. Wiiiieeee!!!

Imorgon är det dags att gå till barnmorskan igen. Ska bli skönt att lyssna på Litens hjärta då jag åter igen har börjat nojja. Fattar inte att jag bara kan känna mig lugn i några dagar! När ska jag våga börja tro? Ångrar lite nu att jag skulle vara Kajsa Kavat förra veckan och säga till min läkare att jag inte behövde komma på ultraljud den här veckan eftersom jag ju ska till barnmorskan. Hade varit skönt att få se Liten på skärmen även denna vecka. Men, men...

Är ruggigt trött idag trots att jag sovit många timmar inatt. Kanske ska ta en liten tupplur nu. Eller så kanske jag ska äta något innan klockan blir alltför mycket. Svåra beslut...

Vi hade voffsis-vakt igår. Inte för att vi ville bli av med henne utan för att M´s kompis ville låna henne. Hans tvååring älskar hundar och de tycker att vår lilla Kira är så himla mysig och snäll. Så hon sov hos dem inatt och det känns lite tomt här hemma faktiskt.

Jag och M var ut och åt igår med min bror och hans gulliga sambo. Det var trevligt. De ska också ha bebis men deras är beräknad att komma tio veckor före vår lilla skrutt. Sen är min bästa kompis också gravid och hon är bara tre veckor före mig. Sen är det ett helt gäng till som är beräknade ungefär samtidigt. Värsta babyboomen! Hoppas att jag och M också kommer få vara en del av den boomen denna gång. Men för varje dag som går så växer hoppet.

Och apropå hopp, så växer mitt hopp också för en annan tjej som just nu ruvar på en liten stjärna. Borde vara hennes trettonde ruvardag idag och jag tror verkligen att det tagit sig :-)

Nej, om jag skulle försöka få i mig en sen frukost då. Sen kanske jag och M ska till Stadshotellet här i stan och äta en brunch. Vi fick presentkort av min kusin och det vore så himla mysigt... och gott! Men M är och tränar nu och jag kan tänka mig att han helst bara har en lugn hemmasöndag idag.

............

Ja, jag känner min man. Han ringde precis, och nej, han vill bara vara hemma resten av dagen. Men jag åker ner på stan ändå och fikar med en god vän.

Är ganska säker på att jag känner Liten i magen nu. Det är så himla mysigt, men längtar fortfarande efter att det ska bli tydligare. Och jag längtar supermycket tills M kan känna liten också, men det kommer nog dröja ett tag till.

Dagarna går och Liten verkar trivas bra i min mage. Men oron biter sig stundvis alltför hårt fast. Som idag. Den kommer alltid när jag är ledig och har tid att fundera, analysera och grubbla. Idag har oron kommit på grund av att jag tog i rätt hårt på jobbet igår. Packade upp pall och precis som efter förra gången jag gjorde det så får jag för mig att lyften ska framkalla ett missfall. Meeeen, jag måste sluta analysera allt nu och försöka njuta istället.

Hmm, ni som läser min blogg måste ju tro att jag har en personlighetsklyvning. Ena dagen talar jag om hopp och om att knyta an till Liten och nästa dag hägrar oron och missfallsfunderingarna. Hoppas att det med tiden blir mer och mer övervägande tankar om hopp.

Idag var jag på ultraljud igen och fick se vår fina lilla kille på skärmen. Ja, det är en liten grabb i magen och han växer så det knakar. Trots att det blev en väldigt snabb titt, så är det helt fantastiskt att få se hur han rör sig. Idag kunde man också tydligt se ryggraden som  ett vitt streck längs hela ryggen. Så nu känner jag mig ännu lite lugnare.

Med tanke på att det gick så bra idag på ultraljudet och att jag hade över en timme att fördriva innan jobbet tog jag en sväng på H&M och Lindex. På H&M unnade jag mig faktiskt ett par mamma-byxor. Har inget bekvämt att jobba i och mysbyxor känns inte helt passande i butik. Sen köpte jag en fin, svart klänning med polokrage också. Den är ganska tajt och jag tänker ha på mig den nästa vecka när min barndomskompis kommer och hälsar på från Stockholm. Hon vet inget om min graviditet än, så hon kommer bli så himla överraskad. Ska bli skoj, hihi... Och inte nog med denna shopping. Jag köpte en gravidtidning idag också. Allt för att våga låta mig själv att börja knyta an till Liten. Tittade på jättemycket fina bebiskläder också på Lindex. Men det var bara för att drömma lite. Handlade inget till Liten, inte än.

Har verkligen inte orkat med att blogga på länge nu. Dels är jag väldigt trött, men jag försöker att inte tänka så mycket på min graviditet. Känns som att det blir mindre jobbigt då. Samtidigt vill jag inte bara förtränga det hela och gå miste om min graviditet. Minns ju så väl hur mycket jag älskade den här tiden när jag var gravid med Teo.

Kanske ska uppdatera lite också så att ni som läser hänger med i svängarna. Jag och M var på ultraljud i tisdags och allt såg jättebra ut. Liten växer precis som sig bör och är hur söt som helst. Riktigt aktiv i magen och mitt hjärta fångades helt av uppenbarelsen på skärmen. Det var helt fantastiskt. Dagen efter var jag hos barnmorskan och skrev in mig. Det var mycket att gå igenom och jag var där i nästan två timmar om man räknar med tiden på labbet för alla prover. Vi gjorde ett försök att lyssna på Litens hjärta och till min stora lycka så fungerade det. Det pickade så underbart och min barnmorska som ju varit med ända från start och följt vårt kämpande blev så rörd att hon började gråta. Nu vet vi att det fungerar trots att jag inte gått så långt i graviditeten och hon lovade mig att jag får kika upp till henne om ovissheten och oron blir alltför tärande. Jag är verkligen lyckligt lottad som har träffat så fina människor inom sjukvården.

När jag åkte från barnmorskan till jobbet så ringde annan underbar människa från Karolinska och sa att alla analyser var klara. Hon frågade om jag ville ha svaren av henne då läkaren var bortrest. Vi har också fått fin kontakt och det känns som att hon har förståelse för hur hemsk ovissheten är. Klart jag ville ha svaren av henne och det fick jag också. Och de var som ni säkert redan räknat ut, bra! Så nu har vi alltså fått alla analyssvar vi kan få och allt ser perfekt ut.

Med denna vetskap jobbar jag på att försöka våga mig knyta an till Liten. Vi har nu berättat för våra föräldrar och några fler vänner och släktingar. Först kändes det jättejobbigt att fatta beslutet att berätta, men jag kände att vi var tvungna att berätta som ett steg i att våga börja släppa in alla känslor. Alla vi berättat för är såklart jätteglada, men samtidigt märker jag att det är med en viss återhållsamhet. Det förstår jag till fullo, men tanke på hur många gånger vi kommit med detta besked för att bara några veckor eller dagar senare komma med besked som berättat om tragedier.

Jag försöker i alla fall att ta det så lugnt jag kan. Jag försöker tänka på att inte bära tungt på jobbet och jag försöker att sova så mycket jag kan. Jag och M ska försöka börja med matschema igen också för att få lite rutin i vardagen och för att få i oss lite nyttigare mat. Det är mycket som har blivit lidande på grund av trytande energi i och med allt som hänt de senaste sex åren. Tror att det är svårt för andra att förstå hur  mycket energi som går åt till att sörja, till att ständigt gå i ovisshet och till inte riktigt våga hoppas fullt ut. Och för att inte tala om all energi som förbrukas i och med min hormonella bergochdal-bana. Några av konsekvenserna har blivit att vi slarvat med matlagningen och istället ätit utemat samt att hemmet har varit allt annat än välstädat. Och till saken hör att jag är ganska pedantiskt av mig och jag avskyr oreda. Men kanske, kanske kan vi återfå lite energi nu. Kanske, kanske kommer lyckan att smyga sig på i samma takt som magen växer och med lycka kommer energi.