Analyserna är klara
Har verkligen inte orkat med att blogga på länge nu. Dels är jag väldigt trött, men jag försöker att inte tänka så mycket på min graviditet. Känns som att det blir mindre jobbigt då. Samtidigt vill jag inte bara förtränga det hela och gå miste om min graviditet. Minns ju så väl hur mycket jag älskade den här tiden när jag var gravid med Teo.
Kanske ska uppdatera lite också så att ni som läser hänger med i svängarna. Jag och M var på ultraljud i tisdags och allt såg jättebra ut. Liten växer precis som sig bör och är hur söt som helst. Riktigt aktiv i magen och mitt hjärta fångades helt av uppenbarelsen på skärmen. Det var helt fantastiskt. Dagen efter var jag hos barnmorskan och skrev in mig. Det var mycket att gå igenom och jag var där i nästan två timmar om man räknar med tiden på labbet för alla prover. Vi gjorde ett försök att lyssna på Litens hjärta och till min stora lycka så fungerade det. Det pickade så underbart och min barnmorska som ju varit med ända från start och följt vårt kämpande blev så rörd att hon började gråta. Nu vet vi att det fungerar trots att jag inte gått så långt i graviditeten och hon lovade mig att jag får kika upp till henne om ovissheten och oron blir alltför tärande. Jag är verkligen lyckligt lottad som har träffat så fina människor inom sjukvården.
När jag åkte från barnmorskan till jobbet så ringde annan underbar människa från Karolinska och sa att alla analyser var klara. Hon frågade om jag ville ha svaren av henne då läkaren var bortrest. Vi har också fått fin kontakt och det känns som att hon har förståelse för hur hemsk ovissheten är. Klart jag ville ha svaren av henne och det fick jag också. Och de var som ni säkert redan räknat ut, bra! Så nu har vi alltså fått alla analyssvar vi kan få och allt ser perfekt ut.
Med denna vetskap jobbar jag på att försöka våga mig knyta an till Liten. Vi har nu berättat för våra föräldrar och några fler vänner och släktingar. Först kändes det jättejobbigt att fatta beslutet att berätta, men jag kände att vi var tvungna att berätta som ett steg i att våga börja släppa in alla känslor. Alla vi berättat för är såklart jätteglada, men samtidigt märker jag att det är med en viss återhållsamhet. Det förstår jag till fullo, men tanke på hur många gånger vi kommit med detta besked för att bara några veckor eller dagar senare komma med besked som berättat om tragedier.
Jag försöker i alla fall att ta det så lugnt jag kan. Jag försöker tänka på att inte bära tungt på jobbet och jag försöker att sova så mycket jag kan. Jag och M ska försöka börja med matschema igen också för att få lite rutin i vardagen och för att få i oss lite nyttigare mat. Det är mycket som har blivit lidande på grund av trytande energi i och med allt som hänt de senaste sex åren. Tror att det är svårt för andra att förstå hur mycket energi som går åt till att sörja, till att ständigt gå i ovisshet och till inte riktigt våga hoppas fullt ut. Och för att inte tala om all energi som förbrukas i och med min hormonella bergochdal-bana. Några av konsekvenserna har blivit att vi slarvat med matlagningen och istället ätit utemat samt att hemmet har varit allt annat än välstädat. Och till saken hör att jag är ganska pedantiskt av mig och jag avskyr oreda. Men kanske, kanske kan vi återfå lite energi nu. Kanske, kanske kommer lyckan att smyga sig på i samma takt som magen växer och med lycka kommer energi.
Kanske ska uppdatera lite också så att ni som läser hänger med i svängarna. Jag och M var på ultraljud i tisdags och allt såg jättebra ut. Liten växer precis som sig bör och är hur söt som helst. Riktigt aktiv i magen och mitt hjärta fångades helt av uppenbarelsen på skärmen. Det var helt fantastiskt. Dagen efter var jag hos barnmorskan och skrev in mig. Det var mycket att gå igenom och jag var där i nästan två timmar om man räknar med tiden på labbet för alla prover. Vi gjorde ett försök att lyssna på Litens hjärta och till min stora lycka så fungerade det. Det pickade så underbart och min barnmorska som ju varit med ända från start och följt vårt kämpande blev så rörd att hon började gråta. Nu vet vi att det fungerar trots att jag inte gått så långt i graviditeten och hon lovade mig att jag får kika upp till henne om ovissheten och oron blir alltför tärande. Jag är verkligen lyckligt lottad som har träffat så fina människor inom sjukvården.
När jag åkte från barnmorskan till jobbet så ringde annan underbar människa från Karolinska och sa att alla analyser var klara. Hon frågade om jag ville ha svaren av henne då läkaren var bortrest. Vi har också fått fin kontakt och det känns som att hon har förståelse för hur hemsk ovissheten är. Klart jag ville ha svaren av henne och det fick jag också. Och de var som ni säkert redan räknat ut, bra! Så nu har vi alltså fått alla analyssvar vi kan få och allt ser perfekt ut.
Med denna vetskap jobbar jag på att försöka våga mig knyta an till Liten. Vi har nu berättat för våra föräldrar och några fler vänner och släktingar. Först kändes det jättejobbigt att fatta beslutet att berätta, men jag kände att vi var tvungna att berätta som ett steg i att våga börja släppa in alla känslor. Alla vi berättat för är såklart jätteglada, men samtidigt märker jag att det är med en viss återhållsamhet. Det förstår jag till fullo, men tanke på hur många gånger vi kommit med detta besked för att bara några veckor eller dagar senare komma med besked som berättat om tragedier.
Jag försöker i alla fall att ta det så lugnt jag kan. Jag försöker tänka på att inte bära tungt på jobbet och jag försöker att sova så mycket jag kan. Jag och M ska försöka börja med matschema igen också för att få lite rutin i vardagen och för att få i oss lite nyttigare mat. Det är mycket som har blivit lidande på grund av trytande energi i och med allt som hänt de senaste sex åren. Tror att det är svårt för andra att förstå hur mycket energi som går åt till att sörja, till att ständigt gå i ovisshet och till inte riktigt våga hoppas fullt ut. Och för att inte tala om all energi som förbrukas i och med min hormonella bergochdal-bana. Några av konsekvenserna har blivit att vi slarvat med matlagningen och istället ätit utemat samt att hemmet har varit allt annat än välstädat. Och till saken hör att jag är ganska pedantiskt av mig och jag avskyr oreda. Men kanske, kanske kan vi återfå lite energi nu. Kanske, kanske kommer lyckan att smyga sig på i samma takt som magen växer och med lycka kommer energi.
Kommentarer
Trackback
