Ett bräckligt litet liv

Skrivandet är återigen inte så flitigt. Lite tråkigt, tycker jag själv. Borde skriva lite mer för jag tror att det kan vara intressant för mig själv att senare i livet kunna gå tillbaks och följa mina tankar under denna graviditet. 

Hur som helst. Jag var på ultraljud igår igen och allt såg bra ut. Liten hade vuxit på sig precis som han ska och det känns helt fantastiskt. Vill nästan skriva att det verkar vara för bra för att vara sant, men det känns alltför läskigt att skriva så egentligen, så jag låter bli (eller). Det är ju sant! Och det är nog dags för mig att försöka börja ta in det faktum att jag nu egentligen inte skiljer mig så mycket från andra kvinnor med normala graviditeter. Inte fysiskt i alla fall. Men problemet är ju inte det fysiska egentligen. Det är ju den psykiska biten som är den tuffa. Och med allt jag har i bagaget så skiljer sig ju min graviditet enormt jämfört med andra kvinnor med normala graviditeter.

Åh, vad jag saknar den där lite naiva och oövervinnerliga känslan jag kände när jag var gravid för första gången. När jag väntade Teo var jag så där spralligt livlig och hade inte en enda rädsla om att något skulle kunna fel. Minns så väl att min bästa vän som var gravid samtidigt hade alla nojjor man kan tänkas ha under en graviditet. Jag minns att jag tyckte att hon förstorade saker en hel del och jag önskade henne samma bekymmerslösa inställning som jag själv hade. Men på något sätt så är det minnet av hur jag kände då som gör att jag ändå anstränger mig att känna glädje även nu. Jag vill inte behöva se tillbaks på den här graviditeten som förhoppningsvis blir den jag äntligen kommer gå hela vägen med och få ett friskt barn av, som något ångestfyllt. Jag vill kunna se tillbaks på den, och känna lite av samma naiva glädje jag gjorde när jag väntade Teo. 

Jag är ju såklart medveten om att det aldrig kommer kunna bli på samma sätt igen. Det går ju liksom inte att radera de minnen som etsat sig fast i mitt innersta. Men för varje dag som går och för varje kontroll som visar att graviditeten fortlöper som den ska, så vågar jag hoppas lite mer. 

Jag är nu i vecka 17 och jag har avklarat lite drygt 40% av graviditeten. Jag läser om min lilla bebis utveckling, men till skillnad från de flesta andra så har jag ju faktiskt tidigare tvingats till att föda fram två bebisar som varit lika stora, eller små passar kanske bättre. Jag vet ju precis hur Liten skulle se ut om han föddes nu. Jag vet att hans små fingrar och tår ser ut precis som på en fullgången bebis, men så otroligt mycker mindre. Händer och fötter speciellt är som små miniatyrer av dem på en nyfödd bebis. Det är jobbiga veckor just på grund av detta. Jag vet hur bräckligt Litens liv fortfarande är. Och jag vet att det krävs att den här graviditeten måste fortsätta så länge till för att Liten ska klara ett liv på andra sidan av min hud. Måste den få göra det!!! 

Kommentarer
Postat av: Jenny

Jag kan inte låta bli att imponeras över hur stark du ändå är, med tanke på allt du gått igenom. Det är fler som via mig läst om dig och undrar var du får kraften ifrån. Men det är bra att du kämpar på för längtan efter barn är större än rädslan för att försöka antar jag. Lite så känner jag. Jag kan inte förstå, men kanske föreställa mig din rädsla. Men sanrt har du gått halva tiden:o) Och hittills ser allt bra ut. Det känns fantastiskt!!!



Tack för din info, det stämmer nog att det är fredagar jag ska räkna som ny vecka, vi bestämmer så;o)



STOR KRAM!

2009-02-19 @ 13:21:30
URL: http://barnlangtan.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0