barnloshet

Idag var jag hos barnmorskan kl.16.30 för att lyssna på Litens hjärta. Det pickade på sådär underbart som det ju gjort varje gång vi lyssnat. Blir lika glad varje gång men fortfarande också överraskad. För trots att jag känner Liten ganska ofta nu, så är jag alltid beredd på det värsta. Och det värsta som kan hända nu är att Liten slutar leva. Det får bara inte hända!

Efter min träff med barnmorskan så skulle hon hålla i ett yogapass där. Min mvc erbjuder alltså yoga för sina gravida patienter och det tycker jag är helt fantastiskt. Sen känns det så himla tryggt också att det är en barnmorska som håller i passen. Jag har ju inte riktigt vågat träna denna graviditet och jag har verkligen saknat träningen. Så det var underbart att få kommi igång igen. Men efter halva passet ungefär, så började tårarna att strömma. Och de gick inte att hejda. Men jag lät tårarna falla. Kände att jag bara hade blivit ännu mer uppriven om jag hade försökt stoppa känslorna. Jag kan inte riktigt beskriva vad det var som hände, men jag kan säga säkert att det verkligen var behövligt. Jag kan inte riktigt själv förstå hur mycket känslor och tankar som jag har förträngt och tryckt undan under alla dessa år. All sorg som ligger begraven i mitt inre och all stress jag känner nu under denna graviditet behöver få en ventil. Och jag tror att jag hittat den genom yogan.