barnloshet

Japp, idag är det midsommarafton. Jag och M har firat midsommar på ett lite udda sätt i år. Vi har ägnat oss åt att fortsätta med vårt oändliga renoveringsprojekt. Vi är så sällan lediga samtidigt, så vi valde att passa på att få lite nytta gjort idag istället för att fira med goda vänner och god mat. Men helt ärligt, så har det varit väldigt mysigt att umgås tillsammans idag. Vi har fått en hel del gjort och vi börjar se slutet på vårt låååånga projekt. Men ännu är det mycket kvar som ska göras. Vi har planer på att fortsätta i morgon också och jag hoppas att det flyter på bra. Om vi hinner så ska vi nog ta oss till mamma också för att gå igenom Teos alla saker som står i hennes förråd. Men annars tar vi det lite längre fram istället.

Hittade en passande kruka idag också, så nu har jag planterat passionsblomman i den och ställt ner i stall-lyktan. Det blev verkligen fint. Kanske tar ett litet kort på det imorgon och lägger ut här så att  ni får se.

Inte för att jag vill vara en pessimist, men efter idag blir dagarna kortare igen. Vi går alltså mot mörkare tider. Men det känns faktiskt helt okej ändå. För jag kommer antagligen att få den mest underbara hösten och vintern någonsin.

Hur som helst... Glad midsommar så här i slutet av dagen!

Kram till mina få men trogna läsare!!!

Idag fick jag rycka in och jobba lite trots ledig dag. Igår när jag sa att jag skulle ställa upp så kändes det riktigt tungt. Var inte alls sugen, då jag egentligen skulle ha en fyradagars-ledighet. Men det gick ändå rätt bra att komma upp imorse och jag fick en del gjort idag ändå. Efter jobbet gick jag till Plantagen och köpte en fin passionsblomma som ska få klättra i en jättestor stall-lykta jag har (utan glas). Det kommer nog bli jättefint. Trodde dock att jag hade en passande kruka, men de jag har är lite små så jag får nog komplettera med en ny kruka också för att få till det riktigt bra.

Sen åkte jag vidare till Flügger färg och köpte lite färg som vi ska ha till takbalkarna i uterummet. Efter det tog jag ett premiärbesök på Casa. De hade en del fina saker och till bra priser. Kanske får bli ett eller två återbesök dit.

Därefter bar det av till PizzaHut där jag träffade min bror, hans sambo och deras lilla gullunge W. Åh, vad jag känner starkt för detta lilla liv. Hon är ju helt underbar, lillkorvan. Jag och L ville kika lite på Ikea, men brorsan hade ingen lust så han åkte hem. Och tur var kanske det, för som vanligt så lyckades vi spendera ganska lång tid där. Både jag och L hittade en del saker. Jag hittade med L´s hjälp en bra lösning istället för skötbord. Vi har ett ganska smalt utrymme i badrummet nämligen där inga "normala" skötbord får plats, så det fick bli ett egenkomponerat. Hade så klart inte tålamod att vänta till imorgon med att sätta ihop det, så det fixade jag och M direkt när jag kom hem. Det blev helt okej faktiskt och med en hel del förvaring under. Tror att det kommer kännas funktionellt och praktiskt. Känns spännande och rätt pirrigt att börja ställa i ordning hemmet för Litens ankomst. Samtidigt som jag är rädd, så känner jag att det hjälper mig att våga tro. Och de stunder jag verkligen gör något för honom så känner jag mig så himla lycklig.

Vi avslutade med en snabbis på Babyproffsen där L köpte täcke och kudde till vagnen och lite plastad frotté med "andasfunktion". Lilla W har ärvt min brors blod och är varm som få. Så att lägga henne på vanlig plastad frotté skulle nog bara sluta i en svettig liten bebis. Det var verkligen mysigt att få spendera några timmar med dem idag.

Var hos barnmorskan igår också. Det gick bra. Blodvärdet låg på 122 vilket är toppen när det gäller mig. Blodtrycket fortsätter att ligga lågt också, så det könns tryggt. Magkurvan däremot ligger nu på den understa linjen. Men jag känner mig rätt lugn ändå. Vet ju pga ultraljud att Liten i alla fall växer som han ska trots liten mage. Och jag hade nästan räknat med att det inte hade hänt så mycket med tanke på att han ju faktiskt vänt sig sedan sist. Och jag har känt att han ligger längre ner efter det. Barnmorskan kände efter också och konstaterade att han ligger långt ner. Huvudet är fortfarande ruckbart vilket också känns lugnande. Vill inte att han ska fixera sig än, då det känns som att risken att han ska komma tidigare ökar. Nej, trots att jag längtar något enormt efter att få träffa honom så vill jag ändå att han stannar till beräknat datum.

Igår och idag har jag också känt av foglossningen ganska mycket. Men nu är det ju bara fem veckor kvar varav jag har semester de två sista. Eller, det blir nästan tre veckor faktiskt. Skönt!

I fredags var vi på ultraljud igen. Alltid så mysigt att få kika lite på Liten. Dock så otroligt nervöst dagarna innan. Är alltid så rädd för att något ska uppdagas som tidigare missats. Men allt såg bra ut även denna gång. Tackar den som nu ska tackas oändligt för det! Litens vikt uppskattades till 2047gram, vilket betyder +1,9%. Men fortfarande så nära normalkurvan man kan komma. Duktig liten kille :-)

Vi fick också veta att vår underbara läkare har "ansökt" om att få utföra kejsarsnittet på mig. Hon sa att hon så gärna vill få vara med hela vägen, vilket gjorde mig så himla rörd. Visst har jag känt att hon är engagerad, men detta var verkligen ett bevis på just hennes engagemang. Det värmde då otroligt mycket och jag kan inte tänka mig någon annan jag hellre skulle vilja ha där just i det ögonblicket. Ja, förutom M då såklart. Men hon har alltid ingett ett så varmt, tryggt och framförallt kunnigt intryck och det är precis vad vi kommer den dagen. För hur det än är, hur mycket vi än längtar efter Liten, så kommer den dagen att vara kantad av så fruktansvärt mycket nervositet. Det är så mycket som står på spel och jag tror faktiskt inte att jag skulle fixa om något gick fel. Nu säger ju mitt förnuft mig att allt kommer gå bra, men det har ju liksom gått åt skogen så många gånger förr och det känns läskigt att förlita sig på förnuftet. Men nu är det "bara" 38 dagar kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel. Jag längtar och räknar dagarna!!!

På jobbet går det sådär. Jag sover fruktansvärt dåligt vilket gör att mitt tålamod inte alltid är det bästa. Och alla mina hormoner verkar ha sitt utspel i aggressioner och irritation. Jag står för tillfället inte ut med min chef. Hon går mig på nerverna och idag ville jag bara be henne hålla käften. Från klockan 11 till klockan 15 gjorde hon inget annat än gnällde på alla sina krämpor. Hon är nämligen också gravid. Hon är väl i vecka 28 ungefär och har inte gjort annan än gnällt sedan hon plussade. Hon verkar åka på den ena krämpan efter den andra och hon är sjukskriven på halvtid p.g.a. foglossning. Äh, skitsamma, jag blir irriterad bara av att skriva detta så jag orkar inte fortsätta beskriva allt hon gnäller om. Men hon gnäller till och med om saker som enligt min läkare ska vara fysiskt omöjliga att råka ut för och då börjar man ju fundera... Hur som helst, även om alla dessa krämpor hon tjatar och gnäller om verkligen är sanna, så tycker jag inte att man behöver älta det hela tiden. Vad blir bättre av att ständigt gnälla? Nej, usch vad jag är trött på att lyssna på henne. Samtidigt är det bra på sätt och vis, för det gör mig mer medveten om hur jobbigt det kan vara för andra att lyssna på en massa gnäll och försöker därför att inte gnälla så mycket själv. Vet inte om jag lyckas, tjejerna kanske tycker att jag är precis lika dryg. Hoppas inte. Men jag tror att jag lyckas knipa igen ganska bra ändå. Gnäller inte ens här hemma fast jag kanske borde. Jag fortsätter att ta mina kvällspromenader med voffsis trots att jag har ont och trots att jag istället för att hålla mig vaken tills det är dags för henne att gå ut, borde gå och lägga mig. Tror inte att M riktigt förstår hur jag mår. Nej, hur skulle han kunna det när jag inte säger något. Men jag vill ju så gärna klara allt jag är van att klara. Men känner att jag nog egentligen skulle behöva lite mer hjälp med vissa saker. Kanske ska bli lite bättre på att säga ifrån här hemma. Och jag vet ju att M skulle ställa upp om jag bara fick honom att förstå hur jobbigt och tungt det börjar bli. Kanske är det också glädjen över att vi faktiskt verkar få vårt efterlängtade barn efter allt kämpande, som gör att jag biter ihop lite extra. Jag tror nog det. Känns liksom inte som att jag vill gnälla när priset för det som känns jobbigt är så otroligt stort och fantastiskt.

Nu är det så här att jag är lite nördig när det kommer till hudvårdsprodukter. I den mån jag har kunskap och i den mån pengarna räcker till så väljer jag produkter utan mineraloljor och parabener. Nu när jag väntar liten har jag kollat runt lite för att försöka hitta sådana produkter som är anpassade för just de små liven, och nu verkar det som att jag hittat en serie produkter som jag tror på. Lägger in deras hemsida som en liten länk här utifall att någon är intresserad av att läsa mer om produkterna, mineraloljor och parabener. För tro mig, det är en djungel. Men här kommer länken:

http://www.estellethild.se/

Trevlig och inspirerande läsning! Kostar lite mer än Apotekets produkter men det är det värt enligt mig.

Någon som har provat?

Dessa coola skor ska jag beställa till Liten. M betalar :-) M har redan suttit in pengar på mitt konto och tjatar på att jag ska beställa dem, men jag är lite feg. Har liksom kommit ur fas lite. Hade ju en fas när jag handlade till Liten som 17. Men imorgon kanske jag har samlat lite mod igen...

Ja, nu har jag alltså gått in i vecka 32. Det känns ju helt makalöst! Kan knappt tro att vi kommit så här långt. Men Liten sparkar för fullt och senaste ultraljudet visade att han växer precis som han ska. Trots det så börjar oron återigen att växa till sig. Är så himla rädd att allt detta som vi drömt om så länge ska ryckas ifrån oss ännu en gång. Men jag försöker att tänka positivt och jag tvingar mig själv att förbereda så mycket jag bara orkar för Litens ankomst. Även fast det är jobbigt så tror jag att det hjälper mig igenom oron. För hur det än är så är det väldigt mysigt att planera och boa lite.

Senaste ultraljudet visade också att Liten satt upp i magen. Vilket jag ju själv också hade på känn. Men igår tror jag minsann att han vände på sig. Magen känns annorlunda och jag känner inte längre huvudet upp vid mellangärdet. Och från att ha känt hickan mest tydlig på höger sida, känns den nu mycket tydligare på vänster sida. Så jag skulle tro att han gjort en helomvändning och nu ligger med huvudet neråt. På sätt och vis hade jag önskat att han skulle sitta kvar som han gjorde, för då hade det ju blivit kejsarsnitt ändå och då hade jag haft det att skylla på. Men nu verkar det som att jag helt enkelt får stå för beslutet helt och hållet ändå. Men som sagt, det vore dumt att inte gå på läkarens rekommendation bara för att jag vill uppleva en vanlig förlossning. Det är ju ändå Liten som måste få komma i första hand! Så alltså... inga onödiga risker.

I början på veckan när jag vägde mig så hade jag gått upp knappt 9 kilo, men i morse visade vågen på 8 kilos viktuppgång. Skumt. Men det är klart att det kan variera lite från dag till dag. Men jag tyckte att jag hade börjat lägga på mig så fort nu, så jag blev lite förvånad att inte vågen visade mer faktiskt. Och med tanke på att Liten väl går upp ungefär 200 gram i veckan så borde inte jag gå ner i vikt. Men så länge Liten mår bra och växer som han ska så är jag väl inte direkt ledsen över att inte gå upp så mycket mer i vikt. Blir ju lättare att komma i form igen efter graviditeten då. Men samtidigt kanske det är bra om jag har lite mer att ta av när jag ska amma. Åh, varför ska allt ha två sidor för?!!

Tror också att jag har börjat känna lite smått av foglossning också. Men än är det ingen fara på taket.

I helgen ska jag till min barndomskompis i Stockholm för att överraska henne med en möhippa. Så imorgon är det jag som ska stå och baka kladdkakor som vi ska till efterrätt. Till det blir det jordgubbar och grädde. Mums! Min kladdkaka är faktiskt svårslagen om jag ska skryta lite, hehe.

Nej, nu ska jag tvätta mig och krypa ner i sängen och läsa lite i min nyinköpta inredningstidning. Får se om jag kan få lite ny inspiration :-)