barnloshet

Söndag och Mors dag. M åkte till affären tidigt i morse och handlade smarrig frukost till oss. Jag fick bland annat jordgubbar med vaniljdelikatessyoghurt precis som jag önskat :-) Det var supersmarrigt och jag åt nog lite för mycket. Blev proppmätt och precis som jag trodde så började Liten hicka bara en liten stund senare.

Idag ska jag försöka rensa lite bland allt skräp vi har i vårt inglasade uterum som vi håller på och bygger. Det är nog mest skräp där som ska köras till Återbruket. Kollade precis öppettiderna och det var öppet till klockan 15 idag. Om jag orkar ska jag ta tag i lite av allt skräp som ligger på vår gräsplätt också. Gräset som har turen att få se lite ljus har växt sig superlångt, men med tanke på allt byggmaterial och skräp som ligger där så går det liksom inte riktigt att klippa det.

Ja, en dag i solen med andra ord. Det är ju helt underbart väder och det vore ju synd att bara ligga inne och slappa i skuggan. Klockan 15 är vi bjudna hem till mormor en sväng också. Mamma kommer också vara där, men framförallt så ser jag så klart mest fram emot att träffa lilla W igen. Min lilla korva. Eller min och min... Men ja, så får jag väl säga om min brordotter, eller hur?

Idag har jag varit en ganska lång stund på stan. Vi var ett gäng som åt lunch tillsammans. Efter lunchen gick jag och min brors sambo och lilla brordottern vidare för lite shopping. Vi shoppade lite söta bebiskläder. Det var jättetrevligt och det är alltid lika underbart att få träffa lilla W!

När jag kom hem tog jag och M fram Teos undanstoppade kläder och gick igenom. Jag kände att det var läge nu, men det blev jobbigt. Det väckte så mycket känslor och saknaden efter honom blev så påtaglig igen. Men nu är det gjort. Nu ligger Teos kläder i en byrålåda tillsammans med Litens nyinköpta kläder. Det borde ju ha känts mysigt att göra i ordning Litens byrå och kläder, men jag känner mig rätt låg faktiskt. Känslan av att allt ska ryckas ifrån oss igen har kommit tillbaks och den känslan är ganska svår att hantera. Särskilt nu när han snart är här. Vi måste ju liksom förbereda för hans "ankomst" oavsett rädslan. Vi har också pratat om att hämta Teos säng och ställa fram den så att lilla voffsan får vänja sig vid den innan Liten kommer. Tror inte att det är bra om det blir alltför mycket nytt här hemma i samband med att vi kommer hem med Liten.

Varför kan jag inte bara förmå mig att våga tro att allt ska gå bra?!! Jag behöver verkligen få känna mig lugn nu. Och jag tycker att jag gjort det i några veckor. Antar att det är därför jag vågat handla lite nytt till Liten. Men nu är lugnet som bortblåst. Tänk att det skulle rivas upp så mycket känslor igen efter så lång tid. Teo skulle ju ha blivit 6 år i september. Men idag är det 8 veckor kvar till kejsarsnittet, så jag har några veckor på mig att återigen försöka finna lugnet. Måste våga tro!!!

Har så himla mycket inspiration till att fixa och dona här hemma. Pengar och ork är det lite sämre med. Eller mycket sämre med, om jag ska vara ärlig. Men lite blir i alla fall gjort och jag ser att det går framåt, om än sakta. Idag när jag var på jobbet snickrade M och hans pappa lite och det var härligt att se att det hade hänt lite när jag var borta.

Nästa lördag ska jag och en tjej från jobbet till en liten mysig inredningsbutik i Eskilstuna. Det ska bli en trevlig utflykt och jag hoppas på att kunna göra något litet fynd.

I magen är det fortfarande full fart med både sprattel, sparkar, hicka och sammandragningar. Allt utom sammandragningarna är underbart härligt. På måndag ska jag på tillväxtultraljud igen och det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så mysigt att få kika lite på Liten igen. Längtar!!!

Nej, nu tror jag att jag ska ta några minuter och försöka röja lite ute på altanen. Det behöver sorteras bland lite skräp så att vi kan ta en tripp till Återbruket. Meeen, vi får se om jag orkar ;-o

Hmm, har haft ont i magen två nätter i sträck nu. Ska ju till Specialistmödravården på måndag igen för ett ultraljud och då ska jag be min läkare att mäta livmodertappen igen. Bara för att kolla så att den fortfarande är opåverkad av alla sammandragningar. Tycker nämligen att de börjar bli rätt intensiva nu. Men det är säkert ingen fara och helt normalt. För ännu är det lite tidigt för Liten att kika ut tycker jag.

Ja, idag är det alltså dags för min bror att ta sin examen. Och jag ska snart hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Är ju inte helt enkelt att klä sig fint med en stor mage. Och att handla en massa nya kläder så här nära har jag inte riktigt råd med. Så det blir nog det jag hade på 30-årsfesten i lördags. Det var fint, men kanske egentligen inte helt rätt så här på en examen. Men jag har ett till alternativ som jag ska prova. Så det är nog bäst att jag sätter fart...

By the way, måste säga att Lindex mamma-tights i 40d inte var mycket att hänga i julgranen. Köpte en stor storlek då jag hatar när tights sitter åt för hårt och det var tur det, kan jag säga. De nådde ändå bara upp på halva magen OCH de var näst intill korta i benen. Och som sagt, jag är typ en 34 i vanliga fall. Tror att strumpbyxorna var 40-42... Jag tycker att mammabrallor antingen ska nå hela vägen över magen eller vara vääääldigt låga. Inte mitt på, inte bra!

Så, då fick jag in lite gnäll idag också. Men nu ska jag sluta gnälla och bara vara glad över att min bror examineras. Wihooo!!! Det innebär ju också att jag får träffa min brordotter idag igen. Wihooo igen!!!

Hicka :-D

Japp, Liten har hicka och det är så himla mysigt. För mig i alla fall. Vet inte riktigt om han håller med. Antagligen inte. Han har hicka ganska ofta, måste vara en glupsk liten kille. Min barnmorska sa att barn som ofta har hicka i magen ofta får det även när de föds. Och i den här familjen finns det ingen tvekan om vem han ärvt det av och det är inte min man.

Åh, jag saknar min lilla brordotter! Hade så gärna velat träffa henne idag, men kände att jag var tvungen att ta tag i några projekt här hemma. Fick lite gjort i alla fall, men med magen så här lite i vägen så tar allt mycket längre tid än jag räknat med. Det faktumet att jag får sammandragningar så fort jag rör mig (eller sitter still med för den delen) gör ju inte att det går snabbare heller.

På onsdag tar min kära bror examen. Är så stolt över honom!!! Han blev tvungen att ny-utbilda sig efter en olycka som medförde att han inte längre kunde fortsätta med sitt gamla jobb. Och trots sin dyslexi så kommer han examineras med toppbetyg. Det är min bror, det!!!

Nej, nu ska jag slå en pling till mamma och sedan hugga in på vattenmelonen. Jammi!

Åh, jag har fått så många fina kommentarer. Tack så jättemycket till er alla! Det betyder väldigt mycket för mig och det glädjer mig att se att ni faktiskt är några som hittat min blogg.

Jag mår i alla fall bättre igen. Känner mig gladare och jag och M har pratat igenom en hel del och jag känner att mina känslor nog gick fram. Det känns skönt och nu kan jag återigen fokusera på det som är positivt. Jag och M har gjort en liten nedräkningskalender (på M´s initiativ) och idag står den på 71! Kan knappt förstå att det "bara" är 71 dagar kvar till kejsarsnitt. Visst, det är rätt många dagar, men av en hel graviditet så känns det faktiskt lite som slutspurten.

Idag på jobbet pratade jag med Jo om vad jag ville köpa till Liten. Och då slog det mig att jag nog nu, utan att jag knappt märkt det själv, tydligen har börjat våga tro att det verkligen kommer en liten skrutt om ett tag.

Jag blev faster också i torsdags!!! Helt fantastiskt! Min brors och hans tjejs resa mot barn har inte heller varit helt enkel, och jag är så himla lycklig för deras skull. Och för min egen!!! Trodde faktiskt inte att jag skulle få så starka känslor för det lilla livet. Men det har jag. Jag tänker mycket på henne och vill bara träffa henne hela tiden. Hon är så himla söt och om jag kunde skulle jag sitta timme ut och timme in och bara titta på lilla underverket. Meeeen, med alla dessa underbara känslor så kom också lite av rädslan tillbaks. För det är ju precis detta vi väntar på för vår egen del också. Att äntligen få träffa det lilla livet i magen och att få ligga där i timmar och bara begrunda det underbart fantastiska. Men tänk om det rycks ifrån oss ännu en gång. Tänk om vi faller någonstans i närheten av mållinjen. Kommer vi kunna resa oss upp ännu en gång och borsta gruset från armbågar och knäskålar och stoppa de blödande såren? Nej, antagligen inte...

Men nu ska jag försöka att fokusera på det positiva. Och mycket positivt är det :-D

Usch! Mår piss idag! Har alldeles för mycket jobbiga tankar i huvudet. Och nu rör det inte graviditeten faktiskt. Känner att jag behöver skriva av mig, men kan nog inte riktigt här i alla fall. Hur som helst, det är mest tankar om livet, tillvaron, relationen och framtiden som spökar i huvudet. Säkert ganska vanliga tankar så här när Liten snart är här.

Var på föräldrarutbildning i förmiddags. Och som vanligt så får jag göra sådana saker ensam. En av tjejerna i gruppen frågade om jag hade planerat snitt (jag ställde en fråga om snitt förra träffen och en fråga denna träff). Blev helt ställd och paff då det är tjejer jag verkligen inte känner. Fick väl fram ett svagt "ja" till svar och då frågade en annan tjej "varför". Av någon anledning så började tårarna bränna i ögonen och jag sa något i stil med att det var en lång historia. Detta framkom nog inte då den andra tjejen bara tog förgivet att det var på grund av förlossningsrädsla. Hon drog någon historia om hennes väninna som också var så där fruktansvärt rädd. Så toppen... nu tror alla att jag valt det för att jag är rädd för en "vanlig" förlossning. Spelar väl egentligen ingen roll, men det känns helt fel då det absolut inte är så. Hade det inte varit för alla aspekter kring denna graviditet och den historia vi bär med oss hade jag inte tvekat en sekund. Jag minns ju hur himla besviken jag blev när läkarna sa att vi skulle förlösa T med snitt. Jag hade inte ens tänkt tanken då och såg lite fram emot utmaningen med en vanlig förlossning.

Vid flera tillfällen under träffen ville jag bara resa mig och gå därifrån. Kände mig så himla malplacerad på något vis. Där satt alla blivande föräldrar i par och var så där himla naiva som jag var första gången jag var gravid. Och där satt jag ensam och besviken över att vara ensam och med hela min långa historia som jag höll tyst om. Allt kändes förljuget och värdelöst i ordets verkliga mening. Hade på känn att det nog skulle bli lite så här och hade verkligen velat ha med mig M. Men, men...

Vi skulle prata om förväntningar och farhågor också och då med parrelationen i åtanke. Yttrade aldrig min största farhåga. Den att jag ska känna mig lika ensam i föräldrarollen som jag stundvis gör i graviditeten.