Var på spec-mvc i tisdags

Ja, i tisdags var jag och min man på specialistmödravården och träffade Dr. Gunnarsson för ett ultraljud. Vi hade räknat ut att jag skulle vara gravid i vecka 7+1 ungefär. Dessvärre mätte fostret endast 5mm vilket snarare motsvara slutet av vecka 5 eller början av vecka 6. Vi såg dock ett litet pickande hjärta, men mitt växande hopp dalade plötsligt. Det kändes inte som ett gott tecken direkt. Men Dr. Gunnarsson sa att det inte var något vi skulle oroa oss för. Det var tydligen ganska vanligt att det ser olika ut så här i början på graviditeten. Och när jag tänker efter så har det nog varit så nästan varje gång jag varit gravid. Ja, om jag bortser från de graviditeter som varit följden av våra IVF med PGD-behandlingar då man ju säkert vet när befruktningen sker. Kanske är det helt enkelt så att min cykel inte stämmer överens med den vanliga. Kanske har jag väldigt sen ägglossning?

Som ni märker så gör jag tappra försök till att övertyga mig själv om att allt är som det ska med liten i magen. Det bara känns som att det måste få lyckas denna gång. För hur många fler gånger kommer jag orka genomgå detta? Det är så fruktansvärt tärande fysiskt, men framför allt psykiskt.

Tänkte göra en liten sammanställning så att eventuella läsare kan följa med i min graviditets-berg-och-dal-bana.

Graviditet 1:
Vi fick vår älskade son Teo 2003 som var sjuk i Zellweger Syndrom. Han lämnade oss i enorm sorg och saknad på sitt hundrade dygn.

Graviditet 2:
Då vi fick veta av läkarna att vi hade 75% chans att få friska barn om jag blev gravid igen, så försökte vi. Dessvärre visade moderkaksprov att även denna bebis bar på samma sjukdom. Jag tvingades till en sen och jobbig tvåstegsavbrytande abort. Jag fick alltså föda fram mitt döda barn. Alternativet hade varit att föda henne efter fullgången graviditet för att se henne lida och gå samma säkra öde tillmötes som Teo gjorde.

Graviditet 3:
Denna graviditet kan sammanfattas på samma sätt som nummer två. Denna gång var det dock en liten pojke.

Graviditet 4:
Fick ett tidigt missfall i vecka 5. Antar att min kropp var helt slut.

Graviditet 5:
Fick ännu ett tidigt missfall i vecka 6.

Nu fick vi veta att forskarna i Holland hade hittat exakt lokation för vår mutation och att vi alltså nu kunde påbörja IVF med PGD. Vi var dock alldeles för uttömda på hopp, energi och framtidstro för att påbörja detta vid det tillfället. Vi sålde vår lägenhet med god vinst och lämnade allt här i Sverige för ett halvår i underbara, läkande Thailand. Där tränade vi Thai-boxning 2 gånger om dagen, sex dagar i veckan. Vi passade också på att dyka så ofta vi kunde. Vi njöt av varandra  och tillvaron utan oron över hur en graviditet skulle sluta. Vi fick också lite tid till att bearbeta en del av allt som hänt och vi fick tid till att sörja vår Teo på ett annat vis än hemma i stressen. Vi kom varandra nära igen och när vi så återvände hem till Sverige så hade vi nya krafter och vi hade lyckats skapa nytt hopp.

Graviditet 6:
Jag blev gravid genom IVF med PGD. Zellweger syndrom skulle alltså vara uteslutet nu, men läkarna rekommenderade oss ända att ta ett moderkaksprov för att vara på den säkra sidan. Sagt och gjort... Analysen visade att denna lilla kille i magen bar på en annan dödlig sjukdom. Vi tvingades till ännu en abort och kunde knappt tro att det var sant. Hur kunde det vara möjligt? Varför skulle vi drabbas av det också? När skulle oturen ta slut? När skulle det vända?

Graviditet 7:
Vi hade embryon kvar i frysen. Vi gjorde en embryotransfer och ett grav-test visade på positivt resultat. Denna gång slutade det i ett missfall under vecka 7.

Graviditet 8:
Jag genomgick hela hormonkarusellen igen och fick en färskåterföring. Jag mådde ruskigt dåligt och hoppades på twins. Ultraljud visade på en liten skrutt och jag var tacksam över att återigen vara gravid. Även denna gång gjorde vi ett moderkaksprov. Jag kände mig skeptiskt, men då vi drabbades av den andra sjukdomen utöver den vi är bärare av, vågade vi inte chansa. Så vi genomgick moderkaksprovet. Och vi fick positiva analyssvar. Lilla tjejen i magen var frisk!!! Vi var helt överlyckliga. Minns att jag grät hysteriskt av lycka och chock när de ringde från Huddinge. Kunde det vara sant? Skulle det verkligen gå vägen denna gång? Ja, vi levde i de förhoppningarna i två dagar då ett ultraljud skulle visa att lillskruttan hade dött p.g.a. moderkaksprovet. Att kastas mellan dessa enormt starka känslor av hopp, glädje, oro, sorg, förtvivlan och uppgivenhet är mer än jag trodde att jag skulle kunna klara av. På väg hem från sjukhuset efter det beskedet körde jag som en galning. Vi bodde på landet då så jag hade en bit att köra. Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig från att fronta ett träd. Antagligen ville jag inte utsätta mina nära och kära för ännu mer sorg. Det måste ha varit det som gjorde att jag styrde kvar bilen på vägen. För min egen del kändes det som att livet gärna hade kunnat få ta slut just då.

Graviditet 9:
Vi tog oss igenom även den senaste förlusten på något sätt och inför det sista försöket var väl inte hoppet så stort direkt. Meeeen, även denna gång visade grav-testet positivt resultat. Det slutade dock i ett tidigt missfall igen. 

Efter den graviditeten var våra försök slut. Vi skulle inte längre få hjälp av läkarna med PGD. Och i Sverige får man inte betala för sådana försök själv heller. Det är inte okej enligt lag. Så vi var återigen lämnade till att försöka på egen hand med våra 75% till ett friskt barn. Just då visste vi varken ut eller in, och vi bestämde oss för att ta en paus från att försöka. Vi vår båda helt slut och vi kände väl att vårt förhållande också fick utstå en hel del påfrestningar. Och så blev det. Vi tog en paus, hittade tillbaks till varandra och gifte oss. 

Graviditet 10:
Ja, när sex månader passerat sedan sista missfallet och när vi nu var man och hustru, bestämde vi oss för att försöka på egen hand igen. Och här sitter jag nu, gravid igen. Och kastas återigen mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker att inte hoppas för mycket. Samtidigt mår jag så mycket bättre de stunder jag vågar hoppas på att det kommer gå bra. För de stunder när pessimisten tar över, mår jag riktigt risigt. Jag blir deprimerad och tjurig och vill bara sova, sova, sova. Men det är väl bara till att ha tålamod antar jag. Time will tell... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0