Den vidriga oron är tillbaks

Och så var den vidriga och outhärdiga oron tillbaks. Vaknade inatt av att jag hade fruktansvärt ont i magen. Kände på magen som var stenhård. Kände att nu är det kört igen. Låg där och försökte fokusera på att andas lugnt medan värken växlade i styrka och magen ömsom blev hård och ömsom mjuk igen. Insåg att detta var en försmak på hur de verkliga värkarna ska kännas. Men saken är den att det är 22 veckor kvar tills det är dags!!! Det enda jag kunde tänka på var att Liten aldrig skulle ha en chans att överleva om detta verkligen var värkarbetet som satt igång. Skulle han födas nu så vet jag med all säkerhet att han aldrig skulle kunna klara sig. Så där låg jag, skräckslagen, och gjorde allt jag kunde för att försöka behålla någon form av lugn. Kände hur jag efterhand nästan blev likgiltig. Kände som att "Ja, ja, vad kan jag göra åt saken? Det som sker, det sker..." Vet ju såväl att det är en försvarsmekanism, för jag var ju allt annat än likgiltig.

Hur som helst, värken avtog tillslut och jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt lyckades jag somna. Vaknade imorse och kände att jag fortfarande hade många sammandragningar. Värken var näst intill borta, men sammandragningarna var ganska täta. Oron växte åter igen, och jag ringde tillslut till M. Han tyckte att jag skulle ringa till Specialistmödravården, vilket jag gjorde. Jag fick en tid 13.15. De sa att de inte kunde göra så mycket mer än att kika med ultraljud om hjärtat fortfarande slog på Liten. De hade ingen läkare på plats och de som arbetade där ville inte känna om livmodertappen var påverkad. De kunde tyvärr inte se det på ultraljudet heller. Det första vi såg dock, när Liten uppdagades på skärmen var ett pickande litet hjärta. Han hade vänt sig så han låg med huvudet nedåt, vilket gjorde att min oro växte. Betydde det att han försöker komma ut? Sköterskan sa att det absolut inte var ett tecken på något sådant. De små ändrar ständigt ställning i livmodern, så det var inget jag skulle oroa mig över.

Liten var i alla fall lika söt som vanligt eller kanske ännu sötare än vanligt. Jag kan tydligt se hur han växer på sig och dragen blir mer och mer bebislika för varje gång. Idag kände jag verkligen hur mycket jag redan knytit an till Liten. Jag skulle bli helt förkrossad om något går galet. Och ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte hur jag skulle tackla en tionde förlust.

Jag sjukskrev mig i alla fall från jobbet idag och jag bestämde mig för att vara hemma imorgon också. Det är egentligen min helg, men eftersom att sammandragningarna fortfarande kommer och går så vågar jag inte ta några onödiga risker. Det är ju inte direkt ett stillasittade jobb jag har. Nej, jag står och går och lyfter hela dagarna. Sitter bara på mina korta raster, så... Tog också detta beslut för att jag inte vill ha något att klandra mig själv för om det nu ändå skulle skita sig igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0