barnloshet

Så, äntligen hemma från jobbet. Väntar på att barnmorskan ska ringa så att vi kan boka en inskrivningstid.

Idag är jag sjukt nojjig igen. Vet egentligen inte varför. Har haft en hel del på jobbet att göra så jag har väl inte hunnit känna efter hur jag mår. Och då får jag för mig att jag inte längre är gravid för att jag inte har mått direkt dåligt. Men nu sitter jag här och är vrålhungrig och mår illa, så läget är säkert/förhoppningsvis oförändrat.

Är det någon som vet hur tidigt barnmorskan kan höra hjärtljuden med den där maskinen? Det måste jag komma ihåg att fråga. Känns nästan som om det vore värt att investera i en egen sådan så att vi kan lyssna på Liten så ofta vi vill. Men samtidigt borde jag börja känna lite bebissprattel om några veckor och då får man ju bekräftelse på så sätt istället.

Väntan på svaret från sista analysen är faktiskt mer tärande än jag trodde att den skulle bli. Jag går och oroar mig för att den ska visa på något negativt, och det skulle verkligen vara förkrossande nu när vi kommit så här långt. Ja, alltid är det något och magkatarren gör sig ofta påmind.

När jag kom hem idag så väntade lilla voffsisen och min kära man. M satt framför datorn och letade efter fina namn till Liten. Han hade skrivit ner 10 förslag och sa åt mig att jag skulle göra samma sak. Sen så skulle vi välja tre namn från den andras förslag för att slutligen börja sålla bland de sex återstående namnen. Åh, vad glad jag blev över att han vågar tänka tanken på att detta kanske är just den gången vi väntat så länge på. Att kanske blir det denna gång vi får föda en frisk liten bebis. Det kändes så himla bra och jag blev varm i hela hjärtat och kroppen. Mys!