Liten som inte är värd att kämpa för
Nej, mina tankar bara snurrar runt, runt, och jag vet varken in eller ut. Kanske kommer det att börja kännas bättre i vecka 23 någongång när Litens liv börjar bli värt att kämpa för. Kanske inte. Just nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Och som vanligt... lättare sagt än gjort!!!
Önskar jag kunde göra något för dig. Men jag ber och tror att Liten ska bo kvar ett bra tag till innan h*n vill komma ut.
Stor Kram!!
Tack Jenny! Det värmer verkligen. Minns hur mycket jag älskade att vara gravid med Teo och det är stora kontraster mot hur jag mår nu. Vill ju bara njuta och vara lycklig, men lyckas liksom inte.
Tänker mycket på dig också och följer din blogg. Tråkigt med jobbet, men hoppas att du hittar något bättre. Och det tror jag säkert att du gör.
Varma kramar!
Har precis upptäckt att du bloggar här vännen och har läst ikapp. Åhhh, fy f-n att du skall behöva drabbas av sammandragningar som om inte rädslan är tillräckligt hjärtkramande ändå. Men så skönt att de inte kunde se att du påverkats av dem på något negativt sätt rent fysiskt - även om psyket tar sina törnar! Åh, jag kommer följa din väg vännen för 2009 skall vara det år då vi lyckas med det vi kämpat för så länge! Nu när du i stort sätt är halvvägs! Agusti må du komma snabbt i år!