2047gram

I fredags var vi på ultraljud igen. Alltid så mysigt att få kika lite på Liten. Dock så otroligt nervöst dagarna innan. Är alltid så rädd för att något ska uppdagas som tidigare missats. Men allt såg bra ut även denna gång. Tackar den som nu ska tackas oändligt för det! Litens vikt uppskattades till 2047gram, vilket betyder +1,9%. Men fortfarande så nära normalkurvan man kan komma. Duktig liten kille :-)

Vi fick också veta att vår underbara läkare har "ansökt" om att få utföra kejsarsnittet på mig. Hon sa att hon så gärna vill få vara med hela vägen, vilket gjorde mig så himla rörd. Visst har jag känt att hon är engagerad, men detta var verkligen ett bevis på just hennes engagemang. Det värmde då otroligt mycket och jag kan inte tänka mig någon annan jag hellre skulle vilja ha där just i det ögonblicket. Ja, förutom M då såklart. Men hon har alltid ingett ett så varmt, tryggt och framförallt kunnigt intryck och det är precis vad vi kommer den dagen. För hur det än är, hur mycket vi än längtar efter Liten, så kommer den dagen att vara kantad av så fruktansvärt mycket nervositet. Det är så mycket som står på spel och jag tror faktiskt inte att jag skulle fixa om något gick fel. Nu säger ju mitt förnuft mig att allt kommer gå bra, men det har ju liksom gått åt skogen så många gånger förr och det känns läskigt att förlita sig på förnuftet. Men nu är det "bara" 38 dagar kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel. Jag längtar och räknar dagarna!!!

På jobbet går det sådär. Jag sover fruktansvärt dåligt vilket gör att mitt tålamod inte alltid är det bästa. Och alla mina hormoner verkar ha sitt utspel i aggressioner och irritation. Jag står för tillfället inte ut med min chef. Hon går mig på nerverna och idag ville jag bara be henne hålla käften. Från klockan 11 till klockan 15 gjorde hon inget annat än gnällde på alla sina krämpor. Hon är nämligen också gravid. Hon är väl i vecka 28 ungefär och har inte gjort annan än gnällt sedan hon plussade. Hon verkar åka på den ena krämpan efter den andra och hon är sjukskriven på halvtid p.g.a. foglossning. Äh, skitsamma, jag blir irriterad bara av att skriva detta så jag orkar inte fortsätta beskriva allt hon gnäller om. Men hon gnäller till och med om saker som enligt min läkare ska vara fysiskt omöjliga att råka ut för och då börjar man ju fundera... Hur som helst, även om alla dessa krämpor hon tjatar och gnäller om verkligen är sanna, så tycker jag inte att man behöver älta det hela tiden. Vad blir bättre av att ständigt gnälla? Nej, usch vad jag är trött på att lyssna på henne. Samtidigt är det bra på sätt och vis, för det gör mig mer medveten om hur jobbigt det kan vara för andra att lyssna på en massa gnäll och försöker därför att inte gnälla så mycket själv. Vet inte om jag lyckas, tjejerna kanske tycker att jag är precis lika dryg. Hoppas inte. Men jag tror att jag lyckas knipa igen ganska bra ändå. Gnäller inte ens här hemma fast jag kanske borde. Jag fortsätter att ta mina kvällspromenader med voffsis trots att jag har ont och trots att jag istället för att hålla mig vaken tills det är dags för henne att gå ut, borde gå och lägga mig. Tror inte att M riktigt förstår hur jag mår. Nej, hur skulle han kunna det när jag inte säger något. Men jag vill ju så gärna klara allt jag är van att klara. Men känner att jag nog egentligen skulle behöva lite mer hjälp med vissa saker. Kanske ska bli lite bättre på att säga ifrån här hemma. Och jag vet ju att M skulle ställa upp om jag bara fick honom att förstå hur jobbigt och tungt det börjar bli. Kanske är det också glädjen över att vi faktiskt verkar få vårt efterlängtade barn efter allt kämpande, som gör att jag biter ihop lite extra. Jag tror nog det. Känns liksom inte som att jag vill gnälla när priset för det som känns jobbigt är så otroligt stort och fantastiskt.

Kommentarer
Postat av: Anna

Gumsan, gumsan!!



Ja, visst är det på tiden att du säger där hemma att du faktiskt inte orkar lika mycket nå mer. Så att han vet och förstår. Du måste tänka på dig själv! Du ska ju faktiskt ha ork till Liten sen när ni kommer hem. Det är på tiden att du tar det lite lugnt... hemma och på jobbet!

Och du ska veta att vi inte tycker att du gnäller och vi är inte trötta på dig!!

Det finns ju självklart gränser... som vissa klivit över för längesen men du är inte ens i närheten, vännen min!

Ha en jättemysig midsommar! Vi ses nästa vecka.

Massor med styrkekramar till dig!!!!!

2009-06-16 @ 14:44:24
URL: http://novalii.blogg.se/
Postat av: Kyoko

Känner så väl igen mig i det du skriver. Kämpade också på i det tysta. Dels för att jag inte vill vara en sån som bara klagar som folk tröttnar på men också för att jag innerst inne inte tyckte att jag fick klaga. Skulle ju vara så oändligt tacksam för att jag överhuvudtaget fick vara gravid. Kan det inte vara lite så för dig med, att vi skall vara så j*kla tacksam att vi kommit så långt? Men du min inbox är alltid öppen för ett skrik i stil med:

- F*******n vad ont det gör nu! eller - J'vlar vad tung och klumpig jag börja bli!

För du det är ju ganska jobbigt att vara gravid även om såna som vi knappt ens vill medge det ;-)

Kramis och ha en underbar midsommar - nästa midsommar leker du små grodorna med en knappt ett årig liten kille :-D

Kram Kyoko

2009-06-18 @ 00:29:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0