barnloshet

Mmmmm! Jammi!!! Vi har precis ätit hemlagad paj med broccoli, skivad kalkon och fetaost i. Lite sallad till det blev pricken över i. Och ännu är det inte slut på smaskigheter. M gjorde en fruktsallad med vispgrädde och jag har bakat en kladdkaka, så så snart maten har lagt sig lite så blir det supersmaskig efterrätt. Längtar! Hi, hi, om vi fortsätter så här så kommer jag definitivt inte behöva bekymra mig för att gå upp för lite i vikt i alla fall.

Köpte en yoga-matta idag också. Har beställt en dvd med gravid-yoga från Amelias hemsida. Kikade lite på den idag utan att träna och den verkar helt okej faktiskt. Känner dock att jag vill ha ordentligt städat här hemma för att riktigt kunna koppla av. Det är egentligen en skönare känsla att gå iväg och köra ett pass i en grupp på något gym eller hos min barnmorska, men det blir ju typ en gång i veckan bara och jag vill gärna träna fler gånger än så. Så om inte annat så blir väl dvd´n ett bra komplement till gruppträningen.

Har varit ledig idag och passade på att åka runt och kika lite i affärer. Har provat några fantastiskt fina klänningar. Sådana där hellånga i härligt material som jag tror att jag kommer bo i i sommar. Köpte dock ingen. Försöker ha en liten policy att inte handla samma dag jag hittar plagg. Det är bättre att låta intrycken sjunka in lite och om jag fortfarande vill ha plagget efter några dagar eller en vecka, så brukar jag slå till då istället. Riskerar ju att det hinner ta slut, men impulsköpen kan lätt bli lite för många annars. Hittade en superfin i härliga färger som jag funderar på att köpa och ha när jag ska vara brudtärna i sommar (typ 3 veckor innan BF). Bruden fick se en bild på mig i den som jag tog i provhytten och hon tyckte att den var jättefin också. Den är dock från H&M, så risken att någon annan på bröllopet har samma klänning är nog ganska stor och det vore ju lite trist. Skönt i alla fall att det kommer bli ett sådant här härligt, avslappnat utomhusbröllop utan klädkod. Just därför känns det som att den klänningen skulle kunna passa väldigt bra. Bra är också att det är en sån där modell som jag i princip kan bli hur stor som helst i och den kommer ändå att passa. Ja, vi får se hur det blir.

Idag nöjer jag mig med att blogga om dessa ytligheter. Vill inte gräva på djupet idag, då jag känner att jag just nu har lite distans till oron. Ska fortsätta kvällen med lite mer ytligheter framför Äntligen hemma. Men först ett samtal till en kompis.

Min kära man tittar på någon B-film på TV. Vi har precis ätit mat. Hemlagat faktiskt. Vi har fått in en någolunda bra rutin med maten nu och det känns fantastiskt skönt. Jag känner att  min kropp verkligen behöver ha riktig mat.

Magen växer i alla fall så att det knakar. Tycker att den är så himla stor. Men det är den säkert inte. Minns bara inte riktigt hur det var när jag var gravid med Teo. Kanske får ta fram hans fotoalbum och kika på några foton på magen. Men med tanke på att jag vägde 46 kilo och var grymt vältränad när jag blev gravid med Teo, så är det kanske inte så konstigt om magen blir lite större nu. Men egentligen får den bli hur stor den vill. Jag älskar min gravida kropp och tycker att min mage är jättefin. Så "bring it on"! Var på ultraljud i måndags och allt såg fortfarande bra ut. Vi fick en till ultraljudsbild på Liten där det ser ut som att han försöker suga på tummen. Så himla söt. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få träffa honom. Men jag hoppas ändå att det inte blir förrän om en si så där 17-18 veckor. 

Nej, nu ska jag surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta något skoj. Kanske har min kära vän på familjeliv bloggat lite om livet med hennes enormt efterlängtade dotter. Hoppas! 

Idag var vi på ultraljud igen. Skulle ha varit ett morfologiskt ultraljud, men det kändes inte som att hon kollade mer noggrant än hon brukar. Men Liten växer som han ska och jag känner tydligt hur han blir starkare och starkare. Det är en underbar känsla. Magen syns ordentligt nu också. Känner mig vacker med min mage. Ja, om jag nu bortser från mitt glåmiga ansikte. Är nästan genomskinlig och det ser ut som att jag har två blåtiror runt ögonen. Ser väldigt trött ut faktiskt. Men har börjat äta lite järn igen men inte mina starka järntabletter. Ska börja med dem också, men det tar emot. Får så ont i magen.

Har fortfarande en del sammandragningar. Men vi kikade på livmodertappen idag igen och den är fortfarande opåverkad.
Min läkare på specialistmödravården tog också upp fölossningen. Hon undrade hur vi ville göra, vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Jag känner på sätt och vis att jag skulle vilja ha en vaginal förlossning. Tror att det är en mäktig känsla. Men jag är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Jag frågade om riskerna för barnet vid ett kejsarsnitt, och hon menade att de är väldigt små. Tidigare gjorde man tydligen snitten en vecka tidigare och då kunde man se att några barn var lite påverkade. Men nu när man lägger snitten en vecka senare är det väldigt ovanligt med komplikationer. Både jag och min man kunde läsa mellan hennes rader att hon nog tyckte att vi skulle välja kejsarsnitt. Hon förstår vår oro, och vet ju precis vilken lång resa vi haft hit. Tror varken att jag eller M skulle klara av att förlora ett barn till. Så just nu lutar det mot att vi kommer välja kejsarsnitt. Jag har ju gjort det en gång redan och jag har faktiskt bara bra erfarenheter från det. Jag kände precis vad som hände men utan smärta. Och med mitt kontrollbehov så var det bra. Många upplever det som obehagligt, men jag tyckte om att jag kände vad som hände. Jag återhämtade mig också väldigt snabbt efter snittet och trots att det gjorde ont några dagar så var inte den smärtan särskilt jobbig ändå. Och med tanke på att Teo faktiskt klarade av ett snitt trots alla hans svagheter, så tycker jag inte att det borde vara ett problem för en förhoppningsvis fullt frisk liten kille.

Men, men, jag har ju ganska lång tid kvar att bestämma mig. Känns skönt i alla fall att vi får valmöjligheten.

Idag jobbade jag mellan 10 och 16. Tiden gick ganske snabbt och det är alltid skönt. Efter jobbet skyndade jag mig hem för att hämta min äskade man och vi åkte sedan vidare för att titta på ett hus. Vi bestämde oss dock för att inte gå vidare med det huset. Det var lite för mycket att göra och lite för lite. Saknade helt förvaringsutrymmen och tvättmaskinen stod i köket. Huset hade i och för sig en himla massa jättefina detaljer också, som en gammal vedspis i köket och riktigt djupa fönster. Men som sagt, det får vara. Om vi ska flytta igen så ska det vara till ett ställe där vi verkligen bo för en lång tid framöver. Känns som att vi flyttat lite väl många gånger nu, och ska nog överväga nästa flytt ordentligt.

Skulle egentligen på grav-yoga ikväll, men hann inte med det p.g.a visningen. Men vi åkte en sväng till svärföräldrarna istället. Det var bara svärmor hemma och hon bjöd oss på vegetarisk lasagne. Det var jättegott! Vår lilla skrutthund fick busa lite med deras bamsehund. De trivs verkligen bra ihop och det är roligt att se. Nu är lillskruttan trött och ligger utslagen här i soffan bredvid mig. Måste snart ta ut henne på sista promenaden innan sängdags. Det är nog en av två nackdelar med att ha voffsing. Att man måste pallra sig ut oavsett väder. Men så här sista på kvällen brukar det oftast räcka med en lite kortare promenad. Den andra nackdelen är hennes små vassa hår som silar sig in överallt. Men fördelarna överväger överlägset.

På måndag är det dags för morfologiskt ultraljud. Det känns lite nervöst, men det ska samtidigt bli lite roligt att få se Liten igen.

Sammandragningarna har lugnat sig lite nu, vilket känns himla skönt. Inatt var det dock en hel del. Vaknar många gånger varje natt och inatt berodde det nog på alla sammandragningar. Tycker det är så konstigt att jag får sammandragningar när jag ligger och sover. Borde ju vara i samband med ansträngning. Kommer i och för sig då också, men när jag sover...

Jag känner i alla fall tydligare och tydligare sparkar och det går redan att se utanpå magen att det rör sig där inne. Det är så himla mysigt och jag blir varm i själen varje gång.

Börjar bli väldigt trött igen, så jag tror att det nog är läge att jag börjar med mina järntabletter igen. Får bara så ont i magen av dem, men det är ändå kanske bättre än att få järnbrist. Känner att jag slarvar lite med maten också. Är liksom aldrig direkt hungrig. Måste börja planera vår matlagning lite bättre för som det är nu blir det mycket take-away som en snabb lösning när blodsockret börjar dala. Kanske är det så mina hungerskänslor är? Ett dalande blodsocker och ett dåligt humör i stället för hungerskänslor. Har knappt gått upp 1kg och är ju ändå i v.18+4. Är ganska smal sedan innan och skulle nog behöva lägga på mig lite mer. Men alla säger ju att bebis får det han ska ha ändå, och kanske är det just det som gör att jag trots allt ändå fortsätter slarva med maten. Men nu är det hög tid för förbättring! Får nog börja imorgon, för min man har lovat att köpa med sig något hem efter träningen idag. 

Nej, om man skulle se om det finns något bra på TV då... 

Borde ju känna mig lugn och trygg idag i min graviditet med tanke på undersökningen i söndags och det faktum att rutinultraljudet i morse visade att allt verkar fortlöpa som det ska. Men lugn är det sista jag är. Vet inte varför men det har varit en riktigt tung dag idag. Känner mig superlåg och hur jag än försöker så klarar jag inte riktigt av att slå bort oron. Kanske var det just det som läkaren sa i söndags som gör att min oro blev större istället för mindre. Kanske är det just det att jag nu vet att ingen läkare skulle göra något för min lilla bebis om min livmoder börjar ge vika. Det är precis som att Liten inte har något värde än. Men i mitt hjärta har han ju det största värdet någonsin. Jag har gått cirka 45% av en normallång graviditet, och att det ska behöva gå ungefär 60% för att de ofödda ska vara värda att kämpa för når över mitt förstånd. Med mitt förnuft kan jag på något sätt förstå, men samtidigt... hur kan man med säkerhet veta att värkförhindrande medicin inte klarar att förhala förlossningsprocessen tillräckligt länge? Det måste ju ändå vara individuellt.

Nej, mina tankar bara snurrar runt, runt, och jag vet varken in eller ut. Kanske kommer det att börja kännas bättre i vecka 23 någongång när Litens liv börjar bli värt att kämpa för. Kanske inte. Just nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Och som vanligt... lättare sagt än gjort!!!

Åkte in till gyn-akuten igår. Sammandragningarna ger sig inte och i takt med att timmarna gick så växte min oro. Kunde det kanske vara en urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna? Ville kolla det samt att jag ville få livmoderhalsen undersökt. Påverkades min graviditet av alla sammandragningar? Ja, frågorna var många och tillslut kunde jag inte behärska mig längre. Så jag ringde alltså till sjukvårdsupplysningen och de tyckte att jag kunde åka in med ett urinprov samt för en undersökning. Sagt och gjort, jag tog en dusch och åt lite mat och sedan åkte vi iväg till akuten.

Vi behövde inte vänta så länge denna gång utan fick komma in ganska snabbt. Fick träffa en läkare som jag träffat många gånger innan på fertiliteten i samband med våra PGD-försök. Han är nog en av de skickligaste läkarna i Västerås, men han är inte direkt så sympatisk. Han är väldigt hård och rättfram i sin framtoning, och känslig som man är i sådana här situationer så triggar han ofta till ilska eller gråt. Men igår gick det ändå ganska bra trots att jag blev lite arg över det han sa. Han menade att om ett utdrivningsskede satt igång, så skulle de inte göra något för att förhindra förloppet. Jag hade inte gått tillräckligt långt i graviditeten. Jag förstod vad han menade. Bricanyl hade ändå inte lyckats förhala förloppet tillräckligt länge, men just då var det det sista jag behövde höra.

Han undersökte mig i alla fall och kunde konstatera att allt såg bra ut. Jag var inte alls påverkad av sammandragningarna och jag jublade av glädje. Hade inte heller urinvägsinfektion. Den förklaring jag fick till sammandragningarna var bara att det kan vara så för vissa. Och så länge de inte gör ont så skulle jag inte oroa mig. Så nu ska jag försöka ta honom på orden och inte oroa mig. Vet att det kommer bli lättare sagt än gjort, men för tillfället känner jag mig ändå ganska lugn trots att sammandagningarna fortfarande kommer ganska tätt.

Sjukskrev mig i fredags, lördags och söndags. Är ledig idag och ska in för mitt rutinultraljud imorgon bitti. Börjar sedan jobba klockan 12 och på onsdag och torsdag väntar en jobbig inventering. Känns i alla fall bra att ha fått möjlighet att ta det lugnt i några dagar. Nu hoppas jag bara att sammandragningarna ger med sig snart också.

Jag kan i alla fall känna Litens sparkar mycket tydligare nu och det känns helt fantastiskt. Han lever och har det bra i min mage trots all min oro och trots sammandragningarna :-)