barnloshet

Borde ju känna mig lugn och trygg idag i min graviditet med tanke på undersökningen i söndags och det faktum att rutinultraljudet i morse visade att allt verkar fortlöpa som det ska. Men lugn är det sista jag är. Vet inte varför men det har varit en riktigt tung dag idag. Känner mig superlåg och hur jag än försöker så klarar jag inte riktigt av att slå bort oron. Kanske var det just det som läkaren sa i söndags som gör att min oro blev större istället för mindre. Kanske är det just det att jag nu vet att ingen läkare skulle göra något för min lilla bebis om min livmoder börjar ge vika. Det är precis som att Liten inte har något värde än. Men i mitt hjärta har han ju det största värdet någonsin. Jag har gått cirka 45% av en normallång graviditet, och att det ska behöva gå ungefär 60% för att de ofödda ska vara värda att kämpa för når över mitt förstånd. Med mitt förnuft kan jag på något sätt förstå, men samtidigt... hur kan man med säkerhet veta att värkförhindrande medicin inte klarar att förhala förlossningsprocessen tillräckligt länge? Det måste ju ändå vara individuellt.

Nej, mina tankar bara snurrar runt, runt, och jag vet varken in eller ut. Kanske kommer det att börja kännas bättre i vecka 23 någongång när Litens liv börjar bli värt att kämpa för. Kanske inte. Just nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Och som vanligt... lättare sagt än gjort!!!