Nu väntar lite mys
Men hur som helst, god natt, sov gott och dröm sött!
Ja, bättre än så här blir det knappast
En lång helg!
Det är bara det att det så himla många gånger förr gått åt skogen just när jag hunnit köpa mina järntabletter och min magolja. Och det är så jävla surt att ha allt i skåpen som en evig påminnelse om vad vi aldrig lyckas uppnå. Så därför fortsätter jag att må dåligt, därför fortsätter jag att dölja mina yrselattacker och därför blir mitt lager av concealer under ögonen ständigt tjockare och tjockare.
Och OM det går vägen denna gång, så kommer det vara värt allt jag nu får genomgå.
Kan man köpa tålamod?
Är fortfarande ganska förkyld, men måste ändå iväg och jobba idag mellan 16 och 20. Inte så många timmar så det går säkert bra ändå. Får stå och snora på kunderna. Trevligt!
Igår mådde jag ganska illa och det ser jag som ett bra tecken på att graviditeten i alla fall verkar fortlöpa som den ska. Eller ja, om den fortlöper som den ska har jag ju egentligen ingen aning om, men det verkar inte vara ett missfall på gång ännu i alla fall. Peppar, peppar...
Känns jobbigt att vänta ända till den 7 januari på nästa ultraljud, men det blir ju så så här i juletider. Tålamod är något jag skulle behöva ha en hel dos extra av faktiskt. Kan man köpa det i någon affär, tro?
Ofrivillig barnlöshet
Tycker att hela "Ofrivillig barnlöshet"-termen är så otroligt dum egentligen. För vem är frivilligt barnlös? Ja, det är klart, om man nu inte vill ha barn så är man ju frivilligt barnlös. Men jag tror inte att man ser på sig själv som just BARNLÖS då. Hela den känslan av att vara barnlös kommer ju när man VILL ha barn och inte kan få det.
Var på spec-mvc i tisdags
Som ni märker så gör jag tappra försök till att övertyga mig själv om att allt är som det ska med liten i magen. Det bara känns som att det måste få lyckas denna gång. För hur många fler gånger kommer jag orka genomgå detta? Det är så fruktansvärt tärande fysiskt, men framför allt psykiskt.
Tänkte göra en liten sammanställning så att eventuella läsare kan följa med i min graviditets-berg-och-dal-bana.
Graviditet 1:
Vi fick vår älskade son Teo 2003 som var sjuk i Zellweger Syndrom. Han lämnade oss i enorm sorg och saknad på sitt hundrade dygn.
Graviditet 2:
Då vi fick veta av läkarna att vi hade 75% chans att få friska barn om jag blev gravid igen, så försökte vi. Dessvärre visade moderkaksprov att även denna bebis bar på samma sjukdom. Jag tvingades till en sen och jobbig tvåstegsavbrytande abort. Jag fick alltså föda fram mitt döda barn. Alternativet hade varit att föda henne efter fullgången graviditet för att se henne lida och gå samma säkra öde tillmötes som Teo gjorde.
Graviditet 3:
Denna graviditet kan sammanfattas på samma sätt som nummer två. Denna gång var det dock en liten pojke.
Graviditet 4:
Fick ett tidigt missfall i vecka 5. Antar att min kropp var helt slut.
Graviditet 5:
Fick ännu ett tidigt missfall i vecka 6.
Nu fick vi veta att forskarna i Holland hade hittat exakt lokation för vår mutation och att vi alltså nu kunde påbörja IVF med PGD. Vi var dock alldeles för uttömda på hopp, energi och framtidstro för att påbörja detta vid det tillfället. Vi sålde vår lägenhet med god vinst och lämnade allt här i Sverige för ett halvår i underbara, läkande Thailand. Där tränade vi Thai-boxning 2 gånger om dagen, sex dagar i veckan. Vi passade också på att dyka så ofta vi kunde. Vi njöt av varandra och tillvaron utan oron över hur en graviditet skulle sluta. Vi fick också lite tid till att bearbeta en del av allt som hänt och vi fick tid till att sörja vår Teo på ett annat vis än hemma i stressen. Vi kom varandra nära igen och när vi så återvände hem till Sverige så hade vi nya krafter och vi hade lyckats skapa nytt hopp.
Graviditet 6:
Jag blev gravid genom IVF med PGD. Zellweger syndrom skulle alltså vara uteslutet nu, men läkarna rekommenderade oss ända att ta ett moderkaksprov för att vara på den säkra sidan. Sagt och gjort... Analysen visade att denna lilla kille i magen bar på en annan dödlig sjukdom. Vi tvingades till ännu en abort och kunde knappt tro att det var sant. Hur kunde det vara möjligt? Varför skulle vi drabbas av det också? När skulle oturen ta slut? När skulle det vända?
Graviditet 7:
Vi hade embryon kvar i frysen. Vi gjorde en embryotransfer och ett grav-test visade på positivt resultat. Denna gång slutade det i ett missfall under vecka 7.
Graviditet 8:
Jag genomgick hela hormonkarusellen igen och fick en färskåterföring. Jag mådde ruskigt dåligt och hoppades på twins. Ultraljud visade på en liten skrutt och jag var tacksam över att återigen vara gravid. Även denna gång gjorde vi ett moderkaksprov. Jag kände mig skeptiskt, men då vi drabbades av den andra sjukdomen utöver den vi är bärare av, vågade vi inte chansa. Så vi genomgick moderkaksprovet. Och vi fick positiva analyssvar. Lilla tjejen i magen var frisk!!! Vi var helt överlyckliga. Minns att jag grät hysteriskt av lycka och chock när de ringde från Huddinge. Kunde det vara sant? Skulle det verkligen gå vägen denna gång? Ja, vi levde i de förhoppningarna i två dagar då ett ultraljud skulle visa att lillskruttan hade dött p.g.a. moderkaksprovet. Att kastas mellan dessa enormt starka känslor av hopp, glädje, oro, sorg, förtvivlan och uppgivenhet är mer än jag trodde att jag skulle kunna klara av. På väg hem från sjukhuset efter det beskedet körde jag som en galning. Vi bodde på landet då så jag hade en bit att köra. Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig från att fronta ett träd. Antagligen ville jag inte utsätta mina nära och kära för ännu mer sorg. Det måste ha varit det som gjorde att jag styrde kvar bilen på vägen. För min egen del kändes det som att livet gärna hade kunnat få ta slut just då.
Graviditet 9:
Vi tog oss igenom även den senaste förlusten på något sätt och inför det sista försöket var väl inte hoppet så stort direkt. Meeeen, även denna gång visade grav-testet positivt resultat. Det slutade dock i ett tidigt missfall igen.
Efter den graviditeten var våra försök slut. Vi skulle inte längre få hjälp av läkarna med PGD. Och i Sverige får man inte betala för sådana försök själv heller. Det är inte okej enligt lag. Så vi var återigen lämnade till att försöka på egen hand med våra 75% till ett friskt barn. Just då visste vi varken ut eller in, och vi bestämde oss för att ta en paus från att försöka. Vi vår båda helt slut och vi kände väl att vårt förhållande också fick utstå en hel del påfrestningar. Och så blev det. Vi tog en paus, hittade tillbaks till varandra och gifte oss.
Graviditet 10:
Ja, när sex månader passerat sedan sista missfallet och när vi nu var man och hustru, bestämde vi oss för att försöka på egen hand igen. Och här sitter jag nu, gravid igen. Och kastas återigen mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker att inte hoppas för mycket. Samtidigt mår jag så mycket bättre de stunder jag vågar hoppas på att det kommer gå bra. För de stunder när pessimisten tar över, mår jag riktigt risigt. Jag blir deprimerad och tjurig och vill bara sova, sova, sova. Men det är väl bara till att ha tålamod antar jag. Time will tell...
En sammanfattning av mina sex senaste år...
Här följer en sammanfattning av mitt öde de senaste sex åren.
När jag äntligen träffade min drömprins blev jag efter fem månader mer eller mindre oplanerat gravid. Vi blev båda överlyckliga och en tanke på abort fanns aldrig. Jag var då 24 år. Graviditeten flöt på bra och jag kände mig vackrast i världen. När jag var gravid i vecka 32 blev jag dock orolig då jag inte känt fosterrörelser på några dagar. Jag fick åka in akut till förlossningen och blev undersökt med ultraljud. Den läkaren sa att allt såg bra ut trots att lilla pyret var lite mindre än han borde varit. Men enligt läkaren var det inget jag skulle oroa mig för. Jag lämnade förossningen med ett lugn och med en euforisk känsla då jag ju precis fått se min lille bebis på skärmen där.
Detta var en söndag, och veckan efter hade jag tid hos min barnmorska. Jag gick dit och när hon skulle mäta min mage så märkte jag att hon blev orolig. Hon tittade flera gånger på min kurva och kunde tillslut konstatera att magen inte hade vuxit alls på en hel månad. Hon tyckte inte att detta var okej och när jag berättade om min tur till förlossningen helgen innan så beslöt hon sig för att ringa till specialistmödravården för ett tillväxtultraljud. Sagt och gjort, jag fick tid någon dag senare och det ultraljudet kom att förändra hela mitt liv. Den läkaren, Dr Gunnarsson, hittade några avvikelser på pyret men kunde inte dra någon ordentlig slutsats av det hon hittade. Vi blev remitterade till Uppsala där det togs ett fostervattenprov och att antal ultraljud för att kolla alla organ m.m. på lillskrutten. De kom inte direkt fram till något heller och av någon anledning kunde inte fostervattenprovet analyseras. Jag och min sambo isolerade oss i en vecka och svarade bara i telefon om det stod "privat nummer" eftersom att det då kunde vara en läkare som ringde. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan och vi målade upp många olika scenarier. Så i vecka 38 när pyret fortfarande inte hade sjunkit ner i mitt becken beslutade Dr. Gunnarsson att vi skulle förlösa honom med kejsarsnitt. Och så blev det till min stora sorg. Jag var så inställd på att föda vaginalt och det blev en stor besvikelse för mig, men jag förstod ju att det ändå var det säkraste att göra.
Och till världen kom för lite drygt fem år sedan världens vackraste gosse. Vår lilla Teo. Tiden som följde var kaotisk men också väldigt lycklig. Trots allt det jobbiga är Teo det bästa som hänt oss och när vi, när Teo var tre veckor, fick veta att han led av en dödlig sjukdom rasade vår värld samman ännu en gång. Vår lilla älskling hann påbörja sitt hundrade dygn innan hans späda lilla kropp tillslut gav upp. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och trots att sorgen och saknaden blir enklare att bära med åren, så finns den alltid där djupt i hjärta och själ.
Jag har varit gravid ytterligare åtta gånger efter Teo och alla dessa graviditeter har av olika anledningar gått åt skogen. Jag går närmare in på detta vid ett annat tillfälle.
Nu är jag gravid igen för tionde gången och jag är extremt pessimistisk. Tiden sniglar sig fram och jag vet inte hur jag ska klara av denna ovisshet...
