Vaginal förlossning v/s kejsarsnitt
Idag var vi på ultraljud igen. Skulle ha varit ett morfologiskt ultraljud, men det kändes inte som att hon kollade mer noggrant än hon brukar. Men Liten växer som han ska och jag känner tydligt hur han blir starkare och starkare. Det är en underbar känsla. Magen syns ordentligt nu också. Känner mig vacker med min mage. Ja, om jag nu bortser från mitt glåmiga ansikte. Är nästan genomskinlig och det ser ut som att jag har två blåtiror runt ögonen. Ser väldigt trött ut faktiskt. Men har börjat äta lite järn igen men inte mina starka järntabletter. Ska börja med dem också, men det tar emot. Får så ont i magen.
Har fortfarande en del sammandragningar. Men vi kikade på livmodertappen idag igen och den är fortfarande opåverkad.
Min läkare på specialistmödravården tog också upp fölossningen. Hon undrade hur vi ville göra, vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Jag känner på sätt och vis att jag skulle vilja ha en vaginal förlossning. Tror att det är en mäktig känsla. Men jag är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Jag frågade om riskerna för barnet vid ett kejsarsnitt, och hon menade att de är väldigt små. Tidigare gjorde man tydligen snitten en vecka tidigare och då kunde man se att några barn var lite påverkade. Men nu när man lägger snitten en vecka senare är det väldigt ovanligt med komplikationer. Både jag och min man kunde läsa mellan hennes rader att hon nog tyckte att vi skulle välja kejsarsnitt. Hon förstår vår oro, och vet ju precis vilken lång resa vi haft hit. Tror varken att jag eller M skulle klara av att förlora ett barn till. Så just nu lutar det mot att vi kommer välja kejsarsnitt. Jag har ju gjort det en gång redan och jag har faktiskt bara bra erfarenheter från det. Jag kände precis vad som hände men utan smärta. Och med mitt kontrollbehov så var det bra. Många upplever det som obehagligt, men jag tyckte om att jag kände vad som hände. Jag återhämtade mig också väldigt snabbt efter snittet och trots att det gjorde ont några dagar så var inte den smärtan särskilt jobbig ändå. Och med tanke på att Teo faktiskt klarade av ett snitt trots alla hans svagheter, så tycker jag inte att det borde vara ett problem för en förhoppningsvis fullt frisk liten kille.
Men, men, jag har ju ganska lång tid kvar att bestämma mig. Känns skönt i alla fall att vi får valmöjligheten.
Har fortfarande en del sammandragningar. Men vi kikade på livmodertappen idag igen och den är fortfarande opåverkad.
Min läkare på specialistmödravården tog också upp fölossningen. Hon undrade hur vi ville göra, vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Jag känner på sätt och vis att jag skulle vilja ha en vaginal förlossning. Tror att det är en mäktig känsla. Men jag är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Jag frågade om riskerna för barnet vid ett kejsarsnitt, och hon menade att de är väldigt små. Tidigare gjorde man tydligen snitten en vecka tidigare och då kunde man se att några barn var lite påverkade. Men nu när man lägger snitten en vecka senare är det väldigt ovanligt med komplikationer. Både jag och min man kunde läsa mellan hennes rader att hon nog tyckte att vi skulle välja kejsarsnitt. Hon förstår vår oro, och vet ju precis vilken lång resa vi haft hit. Tror varken att jag eller M skulle klara av att förlora ett barn till. Så just nu lutar det mot att vi kommer välja kejsarsnitt. Jag har ju gjort det en gång redan och jag har faktiskt bara bra erfarenheter från det. Jag kände precis vad som hände men utan smärta. Och med mitt kontrollbehov så var det bra. Många upplever det som obehagligt, men jag tyckte om att jag kände vad som hände. Jag återhämtade mig också väldigt snabbt efter snittet och trots att det gjorde ont några dagar så var inte den smärtan särskilt jobbig ändå. Och med tanke på att Teo faktiskt klarade av ett snitt trots alla hans svagheter, så tycker jag inte att det borde vara ett problem för en förhoppningsvis fullt frisk liten kille.
Men, men, jag har ju ganska lång tid kvar att bestämma mig. Känns skönt i alla fall att vi får valmöjligheten.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Håller med - skönt att ni har valmöjligheten och skönt att ni har en läkare som inser att även små risker är för stora i er situation!
Hoppas du får lite bättre aptit snart också så att du kanske kan få upp järnvärdet den naturliga vägen. Och vem vet, kanske vårsolen snart kan göra sitt till mot glåmigheten :-)
Kram på dig!
Trackback
