Ensam men ändå inte

Usch! Mår piss idag! Har alldeles för mycket jobbiga tankar i huvudet. Och nu rör det inte graviditeten faktiskt. Känner att jag behöver skriva av mig, men kan nog inte riktigt här i alla fall. Hur som helst, det är mest tankar om livet, tillvaron, relationen och framtiden som spökar i huvudet. Säkert ganska vanliga tankar så här när Liten snart är här.

Var på föräldrarutbildning i förmiddags. Och som vanligt så får jag göra sådana saker ensam. En av tjejerna i gruppen frågade om jag hade planerat snitt (jag ställde en fråga om snitt förra träffen och en fråga denna träff). Blev helt ställd och paff då det är tjejer jag verkligen inte känner. Fick väl fram ett svagt "ja" till svar och då frågade en annan tjej "varför". Av någon anledning så började tårarna bränna i ögonen och jag sa något i stil med att det var en lång historia. Detta framkom nog inte då den andra tjejen bara tog förgivet att det var på grund av förlossningsrädsla. Hon drog någon historia om hennes väninna som också var så där fruktansvärt rädd. Så toppen... nu tror alla att jag valt det för att jag är rädd för en "vanlig" förlossning. Spelar väl egentligen ingen roll, men det känns helt fel då det absolut inte är så. Hade det inte varit för alla aspekter kring denna graviditet och den historia vi bär med oss hade jag inte tvekat en sekund. Jag minns ju hur himla besviken jag blev när läkarna sa att vi skulle förlösa T med snitt. Jag hade inte ens tänkt tanken då och såg lite fram emot utmaningen med en vanlig förlossning.

Vid flera tillfällen under träffen ville jag bara resa mig och gå därifrån. Kände mig så himla malplacerad på något vis. Där satt alla blivande föräldrar i par och var så där himla naiva som jag var första gången jag var gravid. Och där satt jag ensam och besviken över att vara ensam och med hela min långa historia som jag höll tyst om. Allt kändes förljuget och värdelöst i ordets verkliga mening. Hade på känn att det nog skulle bli lite så här och hade verkligen velat ha med mig M. Men, men...

Vi skulle prata om förväntningar och farhågor också och då med parrelationen i åtanke. Yttrade aldrig min största farhåga. Den att jag ska känna mig lika ensam i föräldrarollen som jag stundvis gör i graviditeten.

Kommentarer
Postat av: Ninna

Oj så tungt med dessa frågor... Att inte "folk" kan låta bli att "lägga sig i"... Ingen finkänslighets-radar där inte...



Önskar du hade haft med M som stöd, samt att tjejerna som "frågade ut" dig fick en tillsägelse att inte bara ånga på utan att ta det försiktigt med sina frågor...



Styrkekramar Ninna

2009-05-05 @ 18:52:46
URL: http://www.villblimammanu.blogspot.com
Postat av: Jenny

Tänk att vissa inte förstår att man inte ska fråga för mycket. Att det kan vara känsligt. Det är som att fråga någon över 30. Jaha, ska inte ni skaffa barn snart. Utan att tänka tanken på att det kanske försöks men inte går.



Tänker på dig. Va tråkigt att du får gå ensam. Hoppas allt kommer bli bättre för er.



KRAM!

2009-05-05 @ 21:06:47
URL: http://barnlangtan.bloggagratis.se/
Postat av: Berber

Åh vännen, vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg! Att det blir svårt i de här grupperna tycker jag inte alls är konstigt. Min spec-mvc har ju tom valt att inte ha någon föräldrautbildning i grupp just av det skälet att det inte är någon lätt sak när man har en komplicerad historia bakom sig, så vi har fått all utbildning i enrum med barnmorskan. Men att du ska känna dig så ensam i situationen känns verkligen smärtsamt. Som du själv skriver tror jag det är naturligt att man funderar över parrelationen också när man står inför den här stora förändringen, men jag hoppas att ni ska kunna reda ut det som just nu inte känns bra och att du ska uppleva att du har bättre stöd under graviditetens sista del. Stor kram!

2009-05-08 @ 16:17:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0