barnloshet

Först vill jag säga tack till Jenny i Australien för dina varma ord. Och varmt lycka till med era bebisförsök. Kika gärna in på min blogg fler gånger och håll mig uppdaterad om hur det går för er. Och har du några frågor rörande behandlingarna inför ICSI och så, så svarar jag gärna utifrån mina erfarenheter.

Sen fortsätter jag detta inlägg med att skriva några rader om moderkaksprovet vi gjorde idag.

Vi blev varmt mottagna av dr. TH Bui (som introducerade moderkaksprov i Sverige 1983). Han började med att kika med ultraljud på lilla bebisen som rörde sig så fint i magen. Han visade ett pickande hjärta, armar, ben och navelsträng. Sedan visade han moderkakan och sa att den låg neråt bort från magen. Han sa att de omöjligt skulle kunna komma åt den från magen och att han därför skulle bli tvungen att ta provet genom slidan. Ghaaaa!!!

Så sa han:
- Vilken tur att ni kom till mig då för jag är den enda i hela Sverige som utför moderkaksprov vaginalt.

Tack kära någon, för att jag stod på mig denna gång och verkligen såg till att få komma till just honom!!!

Sedan sa han att bortsett från att det blir just gynekoliskt, så är smärtan inte alls den samma. Han sa att själva provtagningen knapp skulle kännas men att man ju kan uppleva själva rengöringen av slidan och så som obehaglig. Och precis så blev det.

I det stora hela så känns i alla fall denna provtagning som den mest harmoniska jag varit med om, trots att jag var på väg att dra mig ur när han sa att han inte skulle kunna ta det från magen. Men jag försökte att fokusera på andningen och på skärmen där jag kunde följa hela provtagninge och se min lilla bebis. Och det fungerade bra. Min kära man sa till och med efter att han märkte att jag mådde mycket bättre än jag brukar. Han påpekade att jag ju nästan brukar svimma efter. Men inte den här gången.

När vi kom hem från Huddinge gick jag och la mig på en gång. Jag sov i flera timmar och nu känner jag mig lite piggare. Ska vara hemma från jobbet imorgon också och det känns bra. Vill ha möjligheten att ta det så lugnt som möjligt.

Nu håller jag tummarna för en snabb analys och positiva resultat!!!

Så! Efter en himla massa strul och "ta saken i egna händer" så har remissen äntligen kommit fram och vi har fått en tid för moderkaksprov imorgon. Känns så himla skönt att vi äntligen är där. Ser inte fram mot provtagningen, men jag orkar inte ovissheten länge till och ju tidigare vi gör provet, desto tidigare kan vi få svar.

Jag har sovit riktigt dåligt den sista veckan och kommande natt lär inte bli bättre. Åh, vad jag hoppas på en problemfri och snabb analys. Kanske, kanske kan vi få något svar redan innan helgen. Jag vågar knappt tänka tanken...

Har så många tankar i huvudet och jag kastas ständigt mellan hopp och mörk, mörk förtvivlan. Ena sekunden ser jag för mig hur jag krampar av sorg efter ett negativt besked och nästa stund ser jag mig själv gråta hysteriskt av glädje efter ett positivt besked. Jag ser mig själv liggandes på operationsbordet för en abort och i nästa dagdröm ligger jag där inför ett kejsarsnitt för vår friska lilla bebis. Vissa stunder förtränger jag att jag över huvud taget är gravid och andra stunder funderar jag på fina namn till liten i magen. Försöker så hårt att inte knyta an samtidigt som jag vet att jag kommer ångra dessa veckor om det går vägen. Jag har inte tagit några fotografier på magen och jag har inte skrivit någon graviddagbok. Jag har ingen koll på min vikt heller, men tror att jag som vanligt inte gått upp ett enda kilo. Vi har inte ens en våg hemma men jag vägde mig hos en vän precis innan jag visste att jag var gravid och då vägde jag ganska precis 51kg. Så om det går vägen så är det väl den vikten jag får utgå ifrån.

Om jag orkar så bara måste jag skriva av mig lite imorgon också efter provtagningen. Men jag vet hur det brukar bli, jag kommer hem och sover som en stock hela dagen, kvällen och natten.

Måste det gå vägen!!!

Har fortfarande inte fått något samtal från HS!!! Vet snart inte var jag tar vägen!

Åh, ibland kan jag bli så himla trött på vården. Känns lite ibland som att de stannat i utvecklingen. Jag ringde till Huddinge idag för att höra om de fått remissen från min läkare och det hade de ju såklart inte. Jag var ju hos min läkare i onsdags och hon sa då att remissen skulle gå iväg samma dag. Och i min lilla värld så tar vanlig post en dag och det var mitt värsta scenario. Trodde väl ändå att de åtminstonde skulle faxa över remissen då det ju börjar bli ganska kort om tid. Men icke sa nicke. Enligt min läkare gick remissen inte iväg förrän i torsdags morse och hon menar att det normalt sett tar två dagar för deras post att komma fram. Hallå?!! 

Så nu sitter jag här och väntar återigen på ett samtal från Huddinge. De har ju bara telefontid mellan 8-9 där och specialistmödravården här i Västerås öppnar sin telefon klockan 9. Jag hamnade alltså mitt emellan. Men på Huddinge kunde jag i.a.f lämna namn och nummer så skulle de ringa upp. Det var för över en timme sedan nu. 

Egentligen är jag nog överlag nöjd med vården. Vi har fått så himla mycket hjälp och Dr.Gunnarsson är helt underbar. Men sådana här gånger funderar jag verkligen över varför inte också vården använder sig av mail. Det måste väl ändå kunna vara säkert!? Jag minns ju att de mailade en himla massa foton och journaler på Teo till en massa specialister i hela Sverige för att få hjälp med att ställa en diagnos. Så om det var säkert då så måste det väl vara det även nu tycker jag. Men som sagt var, jag har egentligen ingen rätt att klaga med tanke på allt som vården gjort för oss. Jag blir bara så himla frustrerad när jag hamnar mellan stolarna.

Till saken hör också att den läkaren vi har önskat som ska ta moderkaksprovet endast jobbar med provtagning på onsdagar. Och nu på onsdag är jag 10+6. Vi önskade ju delvis honom för att han är den enda som gör moderkaksprov från vecka 10+0 och vi ville ju göra det så tidigt som möjligt. Men det betyder att om vi inte får en tid till denna onsdag så kommer jag alltså vara 11+6 nästa onsdag och så länge kan jag bara inte vänta. Då kommer jag bli helt galen redan halvvägs. 

Ja, som jag nog skrev tidigare så är tålamod inte den egenskapen jag direkt drog vinstlotten i. 

Åh, jag är vrålhungrig! Sitter här i soffan och bloggar från vår nya (begagnade) laptop. Väntar på en pizza-delivery och mår rätt illa. Men illamående är ett bra tecken och jag klagar inte.

Ja, jag ville bara prova vår nya dator och den verkar ju fungera som den ska. Lite ovant med tangentbordet bara. Vissa knappar sitter lite annorlunda.

Hoppas att de ringer från Huddinge imorgon och meddelar oss tiden för moderkaksprovet. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra denna graviditet med att inte tänka så där jättemycket på vad som komma skall. Men min himla chef är på mig hela tiden med diverse frågor och jag blir galen av det. Hon sätter fart på tankar som jag lyckats att inte tänka och hon gör mig jättestressad över detta med moderkaksprovet. Tjatar om att hon måste veta när det blir, precis som att jag kan påverka datumet. Hon frågade till och med om inte jag har något att säga till om rörande tiden. Hallå, vad tror hon? Att jag prioriterar att arbeta en dag och eventuellt skjuta fram tiden? Nej, knappast! Men samtidigt förstår jag att hon behöver veta för att kunna planera. Men tycker ändå att hon kan visa lite mer tålamod och förståelse.

Men, men, snart är provet taget och snart vet vi om vi får tillåta oss att känna lycka eller om vi åter igen kommer tvingas till abort...

Jag fick en fin kommentar till ett av mina inlägg och blev jätteglad. Tack Tina! Jag trodde inte att någon läste min blogg. Jag är inte så haj på det här med datorer och fattar inte hur man gör så att bloggen hittas på sökmotorer och sådant. Men på något sätt hittade du i alla fall min blogg. Skriver väl egentligen mest för min egen skull, men det är klart att det är roligt om jag kan dela mina tankar med andra också.

Tack igen, Tina för dina värmande ord. Ibland önskar jag att jag bara kunde ge upp. Men längtan efter att återigen få hålla ett litet pyre i min famn är fortfarande alltför stor. Och någon gång måste det ju bara resultera i ett friskt barn. Vi har ju ändå 75% chans på vår sida...

Ja, så har jag då återigen träffat Dr. Gunnarsson. Var ju på ultraljudet igår och det gick riktigt bra faktiskt. Liten hade blivit stor och vi fick tillbaks den där veckan som hon tog förra ultraljudet. Jag ligger nu alltså exakt i fas med de beräkningar jag själv gjort och det känns som ett bra tecken. Så lite lugnare och lite mer hoppfull känner jag mig nu.

Hon skulle också skicka remiss för moderkaksprovet. Det blir ju lite tajt med tid nu men vi skulle i.a.f få komma till den läkaren vi önskade och det känns toppen. Det var nämligen den läkaren som "tog in" moderkaksproven till Sverige för många år sedan, så att hitta någon med större erfarenhet är nog inte helt enkelt. Och han har tagit ett moderkaksprov på mig förut också och han var så himla lugn och förtroendeingivande vilket ju känns avgörande i en sådan situation. Men som sagt, jag undrar när vi kommer få tid. Jag är ju 10+0 idag, och en av anledningarna till att vi önskade honom var ju den att han är den enda läkaren som gör proven från vecka 10+0. Alla andra gör det tidigast 11+0. Och en extra vecka i denna vidriga ovisshet slipper jag gärna om det går. Men nu blir det nog inte så ändå. Men hoppas innerligt att vi får en snabb tid trots denna korta varsel.

Min mage växer i alla fall och det känns riktigt obehagligt att ha tajta jeans. På jobbet använder jag ett par jeans som är riktigt baggy. Det är skönt, men jag känner mig lite slashasig. Älskar baggy brallor, men då vill jag gärna kombinera den outfiten med någon snygg topp och inte världens fulaste arbetströja. But what the.... Utseendet känns sekundärt just nu.

Önskar så himla mycket att det ska få gå vägen denna gång. Hörde av ett medium en gång att foster som inte kommer till världen är små själar som tränar inför jordelivet och att det därför behövs människor som utsätts för missfall och sådant. Men jag känner att jag nu kanske har tagit min beskärda del av den uppgiften och att det nu kanske kan få bli vår tur att få ett friskt barn. Det är ju trots allt ändå min tionde graviditet.

Ett annat medium sa att mina förfäder på andra sidan ville att jag och M skulle vara gifta innan vi fick barn och nu är vi ju det också, så jag kan inte se vad mer som fattas. Och nej, jag är inte en sådan som tror och rättar hela mitt liv efter vad jag får höra av medium. Tycker bara att det är lite spännande...

Ja, idag fick jag höra av min svärfar att vår hund blivit ett substitut för bebis. Och det kanske ligger något i det. Men samtidigt inte... Hur mycket vi än älskar vår lilla skrutthund så kan hon aldrig ersätta ett barn. Det är egentligen en ganska konstig jämförelse. Men jag förstår ändå vad han menar och han menar i alla fall inget illa och det är ju ändå det viktigaste.

Nu har jag inte blödit på ganska länge så hoppet växer väl lite för varje blodfri dag. Nu är det "bara" fyra dagar kvar till ultraljud. Hoppas få se en liten bebis som växer som den ska. Och hoppas på att få en snabb tid för moderkaksprov.

Natten blev sådär, förresten. Men det berodde nog inte så mycket på grubblerier utan snarare på en liten hund som inte ville sova. Hon körde sina race mellan soffan och sovrummet. Mindre roande mitt i natten. Hoppas denna natt blir lugnare.

Ja, så börjar ännu en dag att lida mot sitt slut. Varför säger man så egentligen, att en dag börjar LIDA mot sitt slut? Just nu känns det som en lättnad varje gång dagen börjar ta slut och jag kommer ett litet steg närmare att få veta om lilla bebisen i magen är frisk eller inte. Måste det gå vägen denna gång!!! 10 gången gilt... kan det vara så, tro?

Jag och min kära man längtar tillbaks till Thailand. Vi vill verkligen bosätta oss där. Vi håller på och klurar på olika sätt för oss att göra det möjligt. Jag är ju snart färdig lärare och det vore ju riktigt härligt att flytta till Thailand och arbeta som just det. Men den skolan jag helst vill arbeta på kräver minst fem års erfarenhet, och som jag skrivit tidigare så är tålamod inte min starkaste sida.

Sen så är det ju faktiskt så också att antingen flyttar vi dit med ett barn eller så flyttar vi för att vi bestämt oss för att ge upp våra försök att återigen bli en hel familj. För det känns svårt att flytta dit och fortsätta försöka där. Vi behöver ju ha vår hjälp med moderkaksprov och dyligt och det är nog ganska svårt att få till därifrån.

En sak vet vi i alla fall säkert, och det är att den svenska vintern, kylan och mörkret inte är något för oss. Det konstaterade vi redan första gången vi träffades för snart sju år sedan. Redan då sa vi att vi skulle flytta till ett varmare land tillsammans någon gång i framtiden. Och vi har ju faktiskt bott i Thailand redan i sex månader. Underbara sex månader!!!

Mmm, så här vill jag avsluta kvällen. Men sköna, varma tankar om ett härligt och varmt land där allt och alla ler mot oss. Snälla, låt mig bevara den här varma känslan resten av kvällen och natten. Hjälp mig ifrån de mörka, kalla och totalt nedbrytande känslorna av skräck, förtvivlan, oro och ovisshet...

Ja, nu har jag verkligen tagit en lång paus från min helt nya blogg. Inte så bra kanske, då jag mår bättre av att skriva av mig lite. Men orken och tiden har helt enkelt inte funnits. Jag har jobbat massor och så mår jag riktigt risigt i graviditeten. Jag tror mina järnvärden har droppat rejält, men jag hatar verkligen de där järntabletterna. Tog min sjunde tablett idag dock. Antar att jag måste. Har ännu inte skrivit in mig hos barnmorskan. Har gjort det så många gånger förr bara för att sedan avsluta journalerna alldeles för tidigt. Var på specialistmödravården i alla fall för ett ultraljud den 16 december. Vi såg ett pickande litet hjärta i magen men enligt mått så var jag inte så långt gången som jag trodde. Och det tolkar jag som ett dåligt tecken. Läkaren sa dock att jag inte skulle oroa mig. Ska tillbaks dit för ultraljud den 7 januari.

Julen och nyåret firades i lugnt och stilla tempo, skönt...

Ja, nu måste jag ägna lite tid åt min älskade man också. Lite mys i soffan och sedan sängen. Jobbar 11-20 imorgon. Känns som liiiite mer än jag orkar just nu. Men efter en god natts sömn så kanske. Sen vet jag att en god natts sömn är lite mer än jag vågar hoppas på. Alla hjärnspöken har en förmåga att vakna till liv just när lampan släcks och mörkret kryper på.

Men hur som helst, god natt, sov gott och dröm sött!

Be mine - Robyn




http://www.youtube.com/watch?v=FbGAyYdeQ5c

Ja, det har verkligen varit en lång helg med jobb och en och annan otrevlig kund. De flesta är dock trevliga och glada, tack och lov. För med tanke på hur jag mår så hänger smockan i luften för jämnan. Är redan helt slut fysiskt och är ändå bara gravid i vecka sju (eller något sådant). Känner att mitt järnvärde verkligen har droppat och tröttheten känns som ett ständigt svart och oerhört tungt moln som trycker mot min kropp och tränger in i mitt huvud. Vet så väl att jag borde börja med järntabletterna, men min mage strejkar så fort jag ens nämner ordet. Men det blir väl till att påbörja "havregrynsgröt med linfrön"-frukosten igen i sådana fall.

Det är bara det att det så himla många gånger förr gått åt skogen just när jag hunnit köpa mina järntabletter och min magolja. Och det är så jävla surt att ha allt i skåpen som en evig påminnelse om vad vi aldrig lyckas uppnå. Så därför fortsätter jag att må dåligt, därför fortsätter jag att dölja mina yrselattacker och därför blir mitt lager av concealer under ögonen ständigt tjockare och tjockare.

Och OM det går vägen denna gång, så kommer det vara värt allt jag nu får genomgå.

Imorse skrev jag en tenta i engelsk grammatik. Gick ganska bra tror jag, men det är alltid så svårt att veta. Vore skönt om jag klarar mig i alla fall så att jag har den kursen avslutad.

Är fortfarande ganska förkyld, men måste ändå iväg och jobba idag mellan 16 och 20. Inte så många timmar så det går säkert bra ändå. Får stå och snora på kunderna. Trevligt!

Igår mådde jag ganska illa och det ser jag som ett bra tecken på att graviditeten i alla fall verkar fortlöpa som den ska. Eller ja, om den fortlöper som den ska har jag ju egentligen ingen aning om, men det verkar inte vara ett missfall på gång ännu i alla fall. Peppar, peppar...

Känns jobbigt att vänta ända till den 7 januari på nästa ultraljud, men det blir ju så så här i juletider. Tålamod är något jag skulle behöva ha en hel dos extra av faktiskt. Kan man köpa det i någon affär, tro?

Tycker att hela "Ofrivillig barnlöshet"-termen är så otroligt dum egentligen. För vem är frivilligt barnlös? Ja, det är klart, om man nu inte vill ha barn så är man ju frivilligt barnlös. Men jag tror inte att man ser på sig själv som just BARNLÖS då. Hela den känslan av att vara barnlös kommer ju när man VILL ha barn och inte kan få det.

Ja, i tisdags var jag och min man på specialistmödravården och träffade Dr. Gunnarsson för ett ultraljud. Vi hade räknat ut att jag skulle vara gravid i vecka 7+1 ungefär. Dessvärre mätte fostret endast 5mm vilket snarare motsvara slutet av vecka 5 eller början av vecka 6. Vi såg dock ett litet pickande hjärta, men mitt växande hopp dalade plötsligt. Det kändes inte som ett gott tecken direkt. Men Dr. Gunnarsson sa att det inte var något vi skulle oroa oss för. Det var tydligen ganska vanligt att det ser olika ut så här i början på graviditeten. Och när jag tänker efter så har det nog varit så nästan varje gång jag varit gravid. Ja, om jag bortser från de graviditeter som varit följden av våra IVF med PGD-behandlingar då man ju säkert vet när befruktningen sker. Kanske är det helt enkelt så att min cykel inte stämmer överens med den vanliga. Kanske har jag väldigt sen ägglossning?

Som ni märker så gör jag tappra försök till att övertyga mig själv om att allt är som det ska med liten i magen. Det bara känns som att det måste få lyckas denna gång. För hur många fler gånger kommer jag orka genomgå detta? Det är så fruktansvärt tärande fysiskt, men framför allt psykiskt.

Tänkte göra en liten sammanställning så att eventuella läsare kan följa med i min graviditets-berg-och-dal-bana.

Graviditet 1:
Vi fick vår älskade son Teo 2003 som var sjuk i Zellweger Syndrom. Han lämnade oss i enorm sorg och saknad på sitt hundrade dygn.

Graviditet 2:
Då vi fick veta av läkarna att vi hade 75% chans att få friska barn om jag blev gravid igen, så försökte vi. Dessvärre visade moderkaksprov att även denna bebis bar på samma sjukdom. Jag tvingades till en sen och jobbig tvåstegsavbrytande abort. Jag fick alltså föda fram mitt döda barn. Alternativet hade varit att föda henne efter fullgången graviditet för att se henne lida och gå samma säkra öde tillmötes som Teo gjorde.

Graviditet 3:
Denna graviditet kan sammanfattas på samma sätt som nummer två. Denna gång var det dock en liten pojke.

Graviditet 4:
Fick ett tidigt missfall i vecka 5. Antar att min kropp var helt slut.

Graviditet 5:
Fick ännu ett tidigt missfall i vecka 6.

Nu fick vi veta att forskarna i Holland hade hittat exakt lokation för vår mutation och att vi alltså nu kunde påbörja IVF med PGD. Vi var dock alldeles för uttömda på hopp, energi och framtidstro för att påbörja detta vid det tillfället. Vi sålde vår lägenhet med god vinst och lämnade allt här i Sverige för ett halvår i underbara, läkande Thailand. Där tränade vi Thai-boxning 2 gånger om dagen, sex dagar i veckan. Vi passade också på att dyka så ofta vi kunde. Vi njöt av varandra  och tillvaron utan oron över hur en graviditet skulle sluta. Vi fick också lite tid till att bearbeta en del av allt som hänt och vi fick tid till att sörja vår Teo på ett annat vis än hemma i stressen. Vi kom varandra nära igen och när vi så återvände hem till Sverige så hade vi nya krafter och vi hade lyckats skapa nytt hopp.

Graviditet 6:
Jag blev gravid genom IVF med PGD. Zellweger syndrom skulle alltså vara uteslutet nu, men läkarna rekommenderade oss ända att ta ett moderkaksprov för att vara på den säkra sidan. Sagt och gjort... Analysen visade att denna lilla kille i magen bar på en annan dödlig sjukdom. Vi tvingades till ännu en abort och kunde knappt tro att det var sant. Hur kunde det vara möjligt? Varför skulle vi drabbas av det också? När skulle oturen ta slut? När skulle det vända?

Graviditet 7:
Vi hade embryon kvar i frysen. Vi gjorde en embryotransfer och ett grav-test visade på positivt resultat. Denna gång slutade det i ett missfall under vecka 7.

Graviditet 8:
Jag genomgick hela hormonkarusellen igen och fick en färskåterföring. Jag mådde ruskigt dåligt och hoppades på twins. Ultraljud visade på en liten skrutt och jag var tacksam över att återigen vara gravid. Även denna gång gjorde vi ett moderkaksprov. Jag kände mig skeptiskt, men då vi drabbades av den andra sjukdomen utöver den vi är bärare av, vågade vi inte chansa. Så vi genomgick moderkaksprovet. Och vi fick positiva analyssvar. Lilla tjejen i magen var frisk!!! Vi var helt överlyckliga. Minns att jag grät hysteriskt av lycka och chock när de ringde från Huddinge. Kunde det vara sant? Skulle det verkligen gå vägen denna gång? Ja, vi levde i de förhoppningarna i två dagar då ett ultraljud skulle visa att lillskruttan hade dött p.g.a. moderkaksprovet. Att kastas mellan dessa enormt starka känslor av hopp, glädje, oro, sorg, förtvivlan och uppgivenhet är mer än jag trodde att jag skulle kunna klara av. På väg hem från sjukhuset efter det beskedet körde jag som en galning. Vi bodde på landet då så jag hade en bit att köra. Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig från att fronta ett träd. Antagligen ville jag inte utsätta mina nära och kära för ännu mer sorg. Det måste ha varit det som gjorde att jag styrde kvar bilen på vägen. För min egen del kändes det som att livet gärna hade kunnat få ta slut just då.

Graviditet 9:
Vi tog oss igenom även den senaste förlusten på något sätt och inför det sista försöket var väl inte hoppet så stort direkt. Meeeen, även denna gång visade grav-testet positivt resultat. Det slutade dock i ett tidigt missfall igen. 

Efter den graviditeten var våra försök slut. Vi skulle inte längre få hjälp av läkarna med PGD. Och i Sverige får man inte betala för sådana försök själv heller. Det är inte okej enligt lag. Så vi var återigen lämnade till att försöka på egen hand med våra 75% till ett friskt barn. Just då visste vi varken ut eller in, och vi bestämde oss för att ta en paus från att försöka. Vi vår båda helt slut och vi kände väl att vårt förhållande också fick utstå en hel del påfrestningar. Och så blev det. Vi tog en paus, hittade tillbaks till varandra och gifte oss. 

Graviditet 10:
Ja, när sex månader passerat sedan sista missfallet och när vi nu var man och hustru, bestämde vi oss för att försöka på egen hand igen. Och här sitter jag nu, gravid igen. Och kastas återigen mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker att inte hoppas för mycket. Samtidigt mår jag så mycket bättre de stunder jag vågar hoppas på att det kommer gå bra. För de stunder när pessimisten tar över, mår jag riktigt risigt. Jag blir deprimerad och tjurig och vill bara sova, sova, sova. Men det är väl bara till att ha tålamod antar jag. Time will tell...