Väntar på augusti
Den här helgen har jag tillbringat med att träffa vänner jag inte träffat på länge. Extra kärt var mig min träff med E. Hon är så himla spontan och skön. Hon är så himla ärlig och drar sig liksom inte för att säga saker som andra nog inte riktigt vågar säga. Ja, henne gillar jag massor. Vår vänskap är så självklar och kravlös. Vi träffas inte så ofta och vi pratar sällan i telefon. Men trots det känns det alltid lika självklart och avslappnat när vi väl träffas. Och det är nog henne jag ringer när jag verkligen behöver prata av mig och när jag vill ha ärliga åsikter och inte bara medömkan. Tack för att du finns!
Magen växer och allt verkar fortlöpa som det ska. Jag försöker som vanligt att knyta an, och nog allt vågar jag hoppas mer och mer. Jag känner tydligare rörelser nu också vilket alltid lämnar mig med ett hemligt litet leende på läpparna. Kan inte riktigt förstå att det vi kämpat så länge för nu verkar bli verklighet.
Sitter här i soffan med mina älsklingar. M sover redan utsträckt i hela soffan och på honom ligger lilla voffsisen. Hon har sin nos nära mina fötter och jag känner hennes varma andedräkt när hon snusar sött. Målar upp bilden för mig själv av att Liten i magen kommit till världen. Han skulle ha en perfekt plats på M´s bröstkorg. Låt augusti komma snabbt!
Magen växer och allt verkar fortlöpa som det ska. Jag försöker som vanligt att knyta an, och nog allt vågar jag hoppas mer och mer. Jag känner tydligare rörelser nu också vilket alltid lämnar mig med ett hemligt litet leende på läpparna. Kan inte riktigt förstå att det vi kämpat så länge för nu verkar bli verklighet.
Sitter här i soffan med mina älsklingar. M sover redan utsträckt i hela soffan och på honom ligger lilla voffsisen. Hon har sin nos nära mina fötter och jag känner hennes varma andedräkt när hon snusar sött. Målar upp bilden för mig själv av att Liten i magen kommit till världen. Han skulle ha en perfekt plats på M´s bröstkorg. Låt augusti komma snabbt!
Ett bräckligt litet liv
Skrivandet är återigen inte så flitigt. Lite tråkigt, tycker jag själv. Borde skriva lite mer för jag tror att det kan vara intressant för mig själv att senare i livet kunna gå tillbaks och följa mina tankar under denna graviditet.
Hur som helst. Jag var på ultraljud igår igen och allt såg bra ut. Liten hade vuxit på sig precis som han ska och det känns helt fantastiskt. Vill nästan skriva att det verkar vara för bra för att vara sant, men det känns alltför läskigt att skriva så egentligen, så jag låter bli (eller). Det är ju sant! Och det är nog dags för mig att försöka börja ta in det faktum att jag nu egentligen inte skiljer mig så mycket från andra kvinnor med normala graviditeter. Inte fysiskt i alla fall. Men problemet är ju inte det fysiska egentligen. Det är ju den psykiska biten som är den tuffa. Och med allt jag har i bagaget så skiljer sig ju min graviditet enormt jämfört med andra kvinnor med normala graviditeter.
Åh, vad jag saknar den där lite naiva och oövervinnerliga känslan jag kände när jag var gravid för första gången. När jag väntade Teo var jag så där spralligt livlig och hade inte en enda rädsla om att något skulle kunna fel. Minns så väl att min bästa vän som var gravid samtidigt hade alla nojjor man kan tänkas ha under en graviditet. Jag minns att jag tyckte att hon förstorade saker en hel del och jag önskade henne samma bekymmerslösa inställning som jag själv hade. Men på något sätt så är det minnet av hur jag kände då som gör att jag ändå anstränger mig att känna glädje även nu. Jag vill inte behöva se tillbaks på den här graviditeten som förhoppningsvis blir den jag äntligen kommer gå hela vägen med och få ett friskt barn av, som något ångestfyllt. Jag vill kunna se tillbaks på den, och känna lite av samma naiva glädje jag gjorde när jag väntade Teo.
Jag är ju såklart medveten om att det aldrig kommer kunna bli på samma sätt igen. Det går ju liksom inte att radera de minnen som etsat sig fast i mitt innersta. Men för varje dag som går och för varje kontroll som visar att graviditeten fortlöper som den ska, så vågar jag hoppas lite mer.
Jag är nu i vecka 17 och jag har avklarat lite drygt 40% av graviditeten. Jag läser om min lilla bebis utveckling, men till skillnad från de flesta andra så har jag ju faktiskt tidigare tvingats till att föda fram två bebisar som varit lika stora, eller små passar kanske bättre. Jag vet ju precis hur Liten skulle se ut om han föddes nu. Jag vet att hans små fingrar och tår ser ut precis som på en fullgången bebis, men så otroligt mycker mindre. Händer och fötter speciellt är som små miniatyrer av dem på en nyfödd bebis. Det är jobbiga veckor just på grund av detta. Jag vet hur bräckligt Litens liv fortfarande är. Och jag vet att det krävs att den här graviditeten måste fortsätta så länge till för att Liten ska klara ett liv på andra sidan av min hud. Måste den få göra det!!!
Hur som helst. Jag var på ultraljud igår igen och allt såg bra ut. Liten hade vuxit på sig precis som han ska och det känns helt fantastiskt. Vill nästan skriva att det verkar vara för bra för att vara sant, men det känns alltför läskigt att skriva så egentligen, så jag låter bli (eller). Det är ju sant! Och det är nog dags för mig att försöka börja ta in det faktum att jag nu egentligen inte skiljer mig så mycket från andra kvinnor med normala graviditeter. Inte fysiskt i alla fall. Men problemet är ju inte det fysiska egentligen. Det är ju den psykiska biten som är den tuffa. Och med allt jag har i bagaget så skiljer sig ju min graviditet enormt jämfört med andra kvinnor med normala graviditeter.
Åh, vad jag saknar den där lite naiva och oövervinnerliga känslan jag kände när jag var gravid för första gången. När jag väntade Teo var jag så där spralligt livlig och hade inte en enda rädsla om att något skulle kunna fel. Minns så väl att min bästa vän som var gravid samtidigt hade alla nojjor man kan tänkas ha under en graviditet. Jag minns att jag tyckte att hon förstorade saker en hel del och jag önskade henne samma bekymmerslösa inställning som jag själv hade. Men på något sätt så är det minnet av hur jag kände då som gör att jag ändå anstränger mig att känna glädje även nu. Jag vill inte behöva se tillbaks på den här graviditeten som förhoppningsvis blir den jag äntligen kommer gå hela vägen med och få ett friskt barn av, som något ångestfyllt. Jag vill kunna se tillbaks på den, och känna lite av samma naiva glädje jag gjorde när jag väntade Teo.
Jag är ju såklart medveten om att det aldrig kommer kunna bli på samma sätt igen. Det går ju liksom inte att radera de minnen som etsat sig fast i mitt innersta. Men för varje dag som går och för varje kontroll som visar att graviditeten fortlöper som den ska, så vågar jag hoppas lite mer.
Jag är nu i vecka 17 och jag har avklarat lite drygt 40% av graviditeten. Jag läser om min lilla bebis utveckling, men till skillnad från de flesta andra så har jag ju faktiskt tidigare tvingats till att föda fram två bebisar som varit lika stora, eller små passar kanske bättre. Jag vet ju precis hur Liten skulle se ut om han föddes nu. Jag vet att hans små fingrar och tår ser ut precis som på en fullgången bebis, men så otroligt mycker mindre. Händer och fötter speciellt är som små miniatyrer av dem på en nyfödd bebis. Det är jobbiga veckor just på grund av detta. Jag vet hur bräckligt Litens liv fortfarande är. Och jag vet att det krävs att den här graviditeten måste fortsätta så länge till för att Liten ska klara ett liv på andra sidan av min hud. Måste den få göra det!!!
Liten växer
Var hos barnmorskan igår. Vi satt och pratade en del innan vi lyssnade på Litens hjärta. Jag vet ganska nervös och minns inte riktigt vad vi pratade om faktiskt. Det som är så bra när jag gör ultraljuden på specialistmödravården är att vi alltid börjar med att titta och om vi har något att prata om så tar vi det efter när jag är lugn. Ska föreslå det nästa gång det är dags att lyssna på hjärtat igen. Och nu när jag skriver så, så förstår ni säkert att det gick bra igår. Vi kunde tydligt höra hjärtat slå och min barnmorska kände att min livmoder vuxit mycket också. Vi kunde också höra när Liten rörde på sig, det liksom skrapade mot "micken". Åh, det kändes så himla bra! Men trots alla positiva kontroller så kan jag fortfarande inte släppa helt på hämningarna och oron. Kanske inte så konstigt egentligen.
Idag ringde de från Karolinska också och meddelade att analysen som gjorts i Holland på Zellweger syndrom var klar. Precis som de trodde så visade även denna analys att allt var bra. Lillkillen är bärare av Zellweger precis som jag och min man, men han är alltså en frisk anlagsbärare. Wiiiieeee!!!
Idag ringde de från Karolinska också och meddelade att analysen som gjorts i Holland på Zellweger syndrom var klar. Precis som de trodde så visade även denna analys att allt var bra. Lillkillen är bärare av Zellweger precis som jag och min man, men han är alltså en frisk anlagsbärare. Wiiiieeee!!!
Barnmorskan imorgon
Imorgon är det dags att gå till barnmorskan igen. Ska bli skönt att lyssna på Litens hjärta då jag åter igen har börjat nojja. Fattar inte att jag bara kan känna mig lugn i några dagar! När ska jag våga börja tro? Ångrar lite nu att jag skulle vara Kajsa Kavat förra veckan och säga till min läkare att jag inte behövde komma på ultraljud den här veckan eftersom jag ju ska till barnmorskan. Hade varit skönt att få se Liten på skärmen även denna vecka. Men, men...
Är ruggigt trött idag trots att jag sovit många timmar inatt. Kanske ska ta en liten tupplur nu. Eller så kanske jag ska äta något innan klockan blir alltför mycket. Svåra beslut...
Är ruggigt trött idag trots att jag sovit många timmar inatt. Kanske ska ta en liten tupplur nu. Eller så kanske jag ska äta något innan klockan blir alltför mycket. Svåra beslut...
Hoppet växer för varje dag som går
Vi hade voffsis-vakt igår. Inte för att vi ville bli av med henne utan för att M´s kompis ville låna henne. Hans tvååring älskar hundar och de tycker att vår lilla Kira är så himla mysig och snäll. Så hon sov hos dem inatt och det känns lite tomt här hemma faktiskt.
Jag och M var ut och åt igår med min bror och hans gulliga sambo. Det var trevligt. De ska också ha bebis men deras är beräknad att komma tio veckor före vår lilla skrutt. Sen är min bästa kompis också gravid och hon är bara tre veckor före mig. Sen är det ett helt gäng till som är beräknade ungefär samtidigt. Värsta babyboomen! Hoppas att jag och M också kommer få vara en del av den boomen denna gång. Men för varje dag som går så växer hoppet.
Och apropå hopp, så växer mitt hopp också för en annan tjej som just nu ruvar på en liten stjärna. Borde vara hennes trettonde ruvardag idag och jag tror verkligen att det tagit sig :-)
Nej, om jag skulle försöka få i mig en sen frukost då. Sen kanske jag och M ska till Stadshotellet här i stan och äta en brunch. Vi fick presentkort av min kusin och det vore så himla mysigt... och gott! Men M är och tränar nu och jag kan tänka mig att han helst bara har en lugn hemmasöndag idag.
............
Ja, jag känner min man. Han ringde precis, och nej, han vill bara vara hemma resten av dagen. Men jag åker ner på stan ändå och fikar med en god vän.
Är ganska säker på att jag känner Liten i magen nu. Det är så himla mysigt, men längtar fortfarande efter att det ska bli tydligare. Och jag längtar supermycket tills M kan känna liten också, men det kommer nog dröja ett tag till.
Jag och M var ut och åt igår med min bror och hans gulliga sambo. Det var trevligt. De ska också ha bebis men deras är beräknad att komma tio veckor före vår lilla skrutt. Sen är min bästa kompis också gravid och hon är bara tre veckor före mig. Sen är det ett helt gäng till som är beräknade ungefär samtidigt. Värsta babyboomen! Hoppas att jag och M också kommer få vara en del av den boomen denna gång. Men för varje dag som går så växer hoppet.
Och apropå hopp, så växer mitt hopp också för en annan tjej som just nu ruvar på en liten stjärna. Borde vara hennes trettonde ruvardag idag och jag tror verkligen att det tagit sig :-)
Nej, om jag skulle försöka få i mig en sen frukost då. Sen kanske jag och M ska till Stadshotellet här i stan och äta en brunch. Vi fick presentkort av min kusin och det vore så himla mysigt... och gott! Men M är och tränar nu och jag kan tänka mig att han helst bara har en lugn hemmasöndag idag.
............
Ja, jag känner min man. Han ringde precis, och nej, han vill bara vara hemma resten av dagen. Men jag åker ner på stan ändå och fikar med en god vän.
Är ganska säker på att jag känner Liten i magen nu. Det är så himla mysigt, men längtar fortfarande efter att det ska bli tydligare. Och jag längtar supermycket tills M kan känna liten också, men det kommer nog dröja ett tag till.
Personlighetsklyvning
Dagarna går och Liten verkar trivas bra i min mage. Men oron biter sig stundvis alltför hårt fast. Som idag. Den kommer alltid när jag är ledig och har tid att fundera, analysera och grubbla. Idag har oron kommit på grund av att jag tog i rätt hårt på jobbet igår. Packade upp pall och precis som efter förra gången jag gjorde det så får jag för mig att lyften ska framkalla ett missfall. Meeeen, jag måste sluta analysera allt nu och försöka njuta istället.
Hmm, ni som läser min blogg måste ju tro att jag har en personlighetsklyvning. Ena dagen talar jag om hopp och om att knyta an till Liten och nästa dag hägrar oron och missfallsfunderingarna. Hoppas att det med tiden blir mer och mer övervägande tankar om hopp.
Hmm, ni som läser min blogg måste ju tro att jag har en personlighetsklyvning. Ena dagen talar jag om hopp och om att knyta an till Liten och nästa dag hägrar oron och missfallsfunderingarna. Hoppas att det med tiden blir mer och mer övervägande tankar om hopp.
Steg för att knyta an
Idag var jag på ultraljud igen och fick se vår fina lilla kille på skärmen. Ja, det är en liten grabb i magen och han växer så det knakar. Trots att det blev en väldigt snabb titt, så är det helt fantastiskt att få se hur han rör sig. Idag kunde man också tydligt se ryggraden som ett vitt streck längs hela ryggen. Så nu känner jag mig ännu lite lugnare.
Med tanke på att det gick så bra idag på ultraljudet och att jag hade över en timme att fördriva innan jobbet tog jag en sväng på H&M och Lindex. På H&M unnade jag mig faktiskt ett par mamma-byxor. Har inget bekvämt att jobba i och mysbyxor känns inte helt passande i butik. Sen köpte jag en fin, svart klänning med polokrage också. Den är ganska tajt och jag tänker ha på mig den nästa vecka när min barndomskompis kommer och hälsar på från Stockholm. Hon vet inget om min graviditet än, så hon kommer bli så himla överraskad. Ska bli skoj, hihi... Och inte nog med denna shopping. Jag köpte en gravidtidning idag också. Allt för att våga låta mig själv att börja knyta an till Liten. Tittade på jättemycket fina bebiskläder också på Lindex. Men det var bara för att drömma lite. Handlade inget till Liten, inte än.
Med tanke på att det gick så bra idag på ultraljudet och att jag hade över en timme att fördriva innan jobbet tog jag en sväng på H&M och Lindex. På H&M unnade jag mig faktiskt ett par mamma-byxor. Har inget bekvämt att jobba i och mysbyxor känns inte helt passande i butik. Sen köpte jag en fin, svart klänning med polokrage också. Den är ganska tajt och jag tänker ha på mig den nästa vecka när min barndomskompis kommer och hälsar på från Stockholm. Hon vet inget om min graviditet än, så hon kommer bli så himla överraskad. Ska bli skoj, hihi... Och inte nog med denna shopping. Jag köpte en gravidtidning idag också. Allt för att våga låta mig själv att börja knyta an till Liten. Tittade på jättemycket fina bebiskläder också på Lindex. Men det var bara för att drömma lite. Handlade inget till Liten, inte än.
Analyserna är klara
Har verkligen inte orkat med att blogga på länge nu. Dels är jag väldigt trött, men jag försöker att inte tänka så mycket på min graviditet. Känns som att det blir mindre jobbigt då. Samtidigt vill jag inte bara förtränga det hela och gå miste om min graviditet. Minns ju så väl hur mycket jag älskade den här tiden när jag var gravid med Teo.
Kanske ska uppdatera lite också så att ni som läser hänger med i svängarna. Jag och M var på ultraljud i tisdags och allt såg jättebra ut. Liten växer precis som sig bör och är hur söt som helst. Riktigt aktiv i magen och mitt hjärta fångades helt av uppenbarelsen på skärmen. Det var helt fantastiskt. Dagen efter var jag hos barnmorskan och skrev in mig. Det var mycket att gå igenom och jag var där i nästan två timmar om man räknar med tiden på labbet för alla prover. Vi gjorde ett försök att lyssna på Litens hjärta och till min stora lycka så fungerade det. Det pickade så underbart och min barnmorska som ju varit med ända från start och följt vårt kämpande blev så rörd att hon började gråta. Nu vet vi att det fungerar trots att jag inte gått så långt i graviditeten och hon lovade mig att jag får kika upp till henne om ovissheten och oron blir alltför tärande. Jag är verkligen lyckligt lottad som har träffat så fina människor inom sjukvården.
När jag åkte från barnmorskan till jobbet så ringde annan underbar människa från Karolinska och sa att alla analyser var klara. Hon frågade om jag ville ha svaren av henne då läkaren var bortrest. Vi har också fått fin kontakt och det känns som att hon har förståelse för hur hemsk ovissheten är. Klart jag ville ha svaren av henne och det fick jag också. Och de var som ni säkert redan räknat ut, bra! Så nu har vi alltså fått alla analyssvar vi kan få och allt ser perfekt ut.
Med denna vetskap jobbar jag på att försöka våga mig knyta an till Liten. Vi har nu berättat för våra föräldrar och några fler vänner och släktingar. Först kändes det jättejobbigt att fatta beslutet att berätta, men jag kände att vi var tvungna att berätta som ett steg i att våga börja släppa in alla känslor. Alla vi berättat för är såklart jätteglada, men samtidigt märker jag att det är med en viss återhållsamhet. Det förstår jag till fullo, men tanke på hur många gånger vi kommit med detta besked för att bara några veckor eller dagar senare komma med besked som berättat om tragedier.
Jag försöker i alla fall att ta det så lugnt jag kan. Jag försöker tänka på att inte bära tungt på jobbet och jag försöker att sova så mycket jag kan. Jag och M ska försöka börja med matschema igen också för att få lite rutin i vardagen och för att få i oss lite nyttigare mat. Det är mycket som har blivit lidande på grund av trytande energi i och med allt som hänt de senaste sex åren. Tror att det är svårt för andra att förstå hur mycket energi som går åt till att sörja, till att ständigt gå i ovisshet och till inte riktigt våga hoppas fullt ut. Och för att inte tala om all energi som förbrukas i och med min hormonella bergochdal-bana. Några av konsekvenserna har blivit att vi slarvat med matlagningen och istället ätit utemat samt att hemmet har varit allt annat än välstädat. Och till saken hör att jag är ganska pedantiskt av mig och jag avskyr oreda. Men kanske, kanske kan vi återfå lite energi nu. Kanske, kanske kommer lyckan att smyga sig på i samma takt som magen växer och med lycka kommer energi.
Kanske ska uppdatera lite också så att ni som läser hänger med i svängarna. Jag och M var på ultraljud i tisdags och allt såg jättebra ut. Liten växer precis som sig bör och är hur söt som helst. Riktigt aktiv i magen och mitt hjärta fångades helt av uppenbarelsen på skärmen. Det var helt fantastiskt. Dagen efter var jag hos barnmorskan och skrev in mig. Det var mycket att gå igenom och jag var där i nästan två timmar om man räknar med tiden på labbet för alla prover. Vi gjorde ett försök att lyssna på Litens hjärta och till min stora lycka så fungerade det. Det pickade så underbart och min barnmorska som ju varit med ända från start och följt vårt kämpande blev så rörd att hon började gråta. Nu vet vi att det fungerar trots att jag inte gått så långt i graviditeten och hon lovade mig att jag får kika upp till henne om ovissheten och oron blir alltför tärande. Jag är verkligen lyckligt lottad som har träffat så fina människor inom sjukvården.
När jag åkte från barnmorskan till jobbet så ringde annan underbar människa från Karolinska och sa att alla analyser var klara. Hon frågade om jag ville ha svaren av henne då läkaren var bortrest. Vi har också fått fin kontakt och det känns som att hon har förståelse för hur hemsk ovissheten är. Klart jag ville ha svaren av henne och det fick jag också. Och de var som ni säkert redan räknat ut, bra! Så nu har vi alltså fått alla analyssvar vi kan få och allt ser perfekt ut.
Med denna vetskap jobbar jag på att försöka våga mig knyta an till Liten. Vi har nu berättat för våra föräldrar och några fler vänner och släktingar. Först kändes det jättejobbigt att fatta beslutet att berätta, men jag kände att vi var tvungna att berätta som ett steg i att våga börja släppa in alla känslor. Alla vi berättat för är såklart jätteglada, men samtidigt märker jag att det är med en viss återhållsamhet. Det förstår jag till fullo, men tanke på hur många gånger vi kommit med detta besked för att bara några veckor eller dagar senare komma med besked som berättat om tragedier.
Jag försöker i alla fall att ta det så lugnt jag kan. Jag försöker tänka på att inte bära tungt på jobbet och jag försöker att sova så mycket jag kan. Jag och M ska försöka börja med matschema igen också för att få lite rutin i vardagen och för att få i oss lite nyttigare mat. Det är mycket som har blivit lidande på grund av trytande energi i och med allt som hänt de senaste sex åren. Tror att det är svårt för andra att förstå hur mycket energi som går åt till att sörja, till att ständigt gå i ovisshet och till inte riktigt våga hoppas fullt ut. Och för att inte tala om all energi som förbrukas i och med min hormonella bergochdal-bana. Några av konsekvenserna har blivit att vi slarvat med matlagningen och istället ätit utemat samt att hemmet har varit allt annat än välstädat. Och till saken hör att jag är ganska pedantiskt av mig och jag avskyr oreda. Men kanske, kanske kan vi återfå lite energi nu. Kanske, kanske kommer lyckan att smyga sig på i samma takt som magen växer och med lycka kommer energi.
Lite mer ljus i tillvaron idag
Idag började jag dagen med att bara slappa i soffan. Låg länge och sov med lilla skruttvoffsan i soffan medan M var på sin träning. Efter träningen skulle han hem till ett par bekanta till oss och hjälpa dem med lite plattsättning i deras källare. Jag hade inte tänkt följa med, men bestlutade mig i sista stund för att ändå göra det. Så jag tog en snabbdusch och följde med, vilket jag är glad över nu. Jag fick verkligen en chans att skingra tankarna lite och nu känner jag mig lite bättre till mods igen.
Tycker för övrigt att jag känt lite sprattel i magen idag, men det ju gjorde jag ju efter förra moderkaksprovet också och då var ju bebisen redan död. Sen vet jag ju också att det är ytterst ovanligt att känna fosterrörelser redan i vecka 13. Det var säkert bara lite kurr i magen fast utan kurr. Men hoppas kan man ju alltid.
Nej, nu ska jag tända ljusen i min 150 cm höga kandelaber och bara mysa med min kära man och vår underbara lilla hund.
Grå sinnesstämning
Vaknade idag med samma gråa sinnesstämning som gårdagen kantades av. Varför kan jag inte bara klara av att känna mig lugn och lita på att allt hittills ju faktiskt sett bra ut? Vill så gärna få komma in på ett ultraljud igen, bara för att se att Liten fortfarande lever, växer och sprattlar där inne i magen. Jag är ju fortfarande så tidig i graviditeten och hur jag än försöker så tycker jag inte att jag kan känna några rörelser. Vet att det ju är ytterst ovanligt att känna fosterrörelser redan i vecka 13, men jag vill, vill, vill! Skulle bli så mycket lugnare då.
Nej, jag kanske skulle ta och ringa till min läkare på specialistmödravården och hoppas på att hon är på givmilt humör.
Nej, jag kanske skulle ta och ringa till min läkare på specialistmödravården och hoppas på att hon är på givmilt humör.
Kan inte förmå mig att känna lugn
Idag har det varit en jobbig dag. Jag är så jäkla orolig och tror hela tiden att Liten i magen har dött. Jag vet egentligen inte varför men det känns som att vi har så himla mycket att förlora nu när Liten enligt analyserna hittills visat sig vara frisk.
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Har sett att det finns en liten maskin att köpa som gör att man kan lyssna på Litens hjärtljud redan från vecka 12. Var otroligt nära att klicka hem en sådan idag, men gjorde det inte. Om nästa ultraljud visar att Liten fortfarande lever så kanske jag beställer en då. Jag vet att det kan verka hysteriskt, men jag orkar helt enkelt inte gå mer av den här graviditeten och bara ha ångest över att det kanske har gått åt skogen igen. Jag orkar helt enkelt inte det, det har varit för många misslyckade graviditeter och för många olyckliga år för att jag ska kunna förmå mig till att känna lugn...
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Har sett att det finns en liten maskin att köpa som gör att man kan lyssna på Litens hjärtljud redan från vecka 12. Var otroligt nära att klicka hem en sådan idag, men gjorde det inte. Om nästa ultraljud visar att Liten fortfarande lever så kanske jag beställer en då. Jag vet att det kan verka hysteriskt, men jag orkar helt enkelt inte gå mer av den här graviditeten och bara ha ångest över att det kanske har gått åt skogen igen. Jag orkar helt enkelt inte det, det har varit för många misslyckade graviditeter och för många olyckliga år för att jag ska kunna förmå mig till att känna lugn...
Min man värmer min själ
Så, äntligen hemma från jobbet. Väntar på att barnmorskan ska ringa så att vi kan boka en inskrivningstid.
Idag är jag sjukt nojjig igen. Vet egentligen inte varför. Har haft en hel del på jobbet att göra så jag har väl inte hunnit känna efter hur jag mår. Och då får jag för mig att jag inte längre är gravid för att jag inte har mått direkt dåligt. Men nu sitter jag här och är vrålhungrig och mår illa, så läget är säkert/förhoppningsvis oförändrat.
Är det någon som vet hur tidigt barnmorskan kan höra hjärtljuden med den där maskinen? Det måste jag komma ihåg att fråga. Känns nästan som om det vore värt att investera i en egen sådan så att vi kan lyssna på Liten så ofta vi vill. Men samtidigt borde jag börja känna lite bebissprattel om några veckor och då får man ju bekräftelse på så sätt istället.
Väntan på svaret från sista analysen är faktiskt mer tärande än jag trodde att den skulle bli. Jag går och oroar mig för att den ska visa på något negativt, och det skulle verkligen vara förkrossande nu när vi kommit så här långt. Ja, alltid är det något och magkatarren gör sig ofta påmind.
När jag kom hem idag så väntade lilla voffsisen och min kära man. M satt framför datorn och letade efter fina namn till Liten. Han hade skrivit ner 10 förslag och sa åt mig att jag skulle göra samma sak. Sen så skulle vi välja tre namn från den andras förslag för att slutligen börja sålla bland de sex återstående namnen. Åh, vad glad jag blev över att han vågar tänka tanken på att detta kanske är just den gången vi väntat så länge på. Att kanske blir det denna gång vi får föda en frisk liten bebis. Det kändes så himla bra och jag blev varm i hela hjärtat och kroppen. Mys!
Idag är jag sjukt nojjig igen. Vet egentligen inte varför. Har haft en hel del på jobbet att göra så jag har väl inte hunnit känna efter hur jag mår. Och då får jag för mig att jag inte längre är gravid för att jag inte har mått direkt dåligt. Men nu sitter jag här och är vrålhungrig och mår illa, så läget är säkert/förhoppningsvis oförändrat.
Är det någon som vet hur tidigt barnmorskan kan höra hjärtljuden med den där maskinen? Det måste jag komma ihåg att fråga. Känns nästan som om det vore värt att investera i en egen sådan så att vi kan lyssna på Liten så ofta vi vill. Men samtidigt borde jag börja känna lite bebissprattel om några veckor och då får man ju bekräftelse på så sätt istället.
Väntan på svaret från sista analysen är faktiskt mer tärande än jag trodde att den skulle bli. Jag går och oroar mig för att den ska visa på något negativt, och det skulle verkligen vara förkrossande nu när vi kommit så här långt. Ja, alltid är det något och magkatarren gör sig ofta påmind.
När jag kom hem idag så väntade lilla voffsisen och min kära man. M satt framför datorn och letade efter fina namn till Liten. Han hade skrivit ner 10 förslag och sa åt mig att jag skulle göra samma sak. Sen så skulle vi välja tre namn från den andras förslag för att slutligen börja sålla bland de sex återstående namnen. Åh, vad glad jag blev över att han vågar tänka tanken på att detta kanske är just den gången vi väntat så länge på. Att kanske blir det denna gång vi får föda en frisk liten bebis. Det kändes så himla bra och jag blev varm i hela hjärtat och kroppen. Mys!
Lugn, lugn, bara lugn...
Sitter här i soffan och surfar runt lite. Voffsisen ligger bredvis mig och snusar och snarkar. Hon är så himla mysig.
Har försökt hitta information om hur länge den ökade missfallsrisken kvarstår efter moderkaksprov. Jag har ju hört sedan tidigare från många olika håll att den kvarstår under tre veckor. Men på ett ställe hittade jag information om att de flesta missfall efter moderkaksprov sker inom 48 timmar, de allra flesta inom 24 timmar efter provtagning, vilket ju stämmer bra med missfallet jag fick efter förra moderkaksprovet. Det stod också att risken endast kvarstår i en veckas tid. Så jag ska försöka ta fasta på den informationen istället. Vad gör man inte för att lugna sig själv lite?!!
Håller på och tvättar lite här hemma också, men maskinen är klar sedan ett bra tag och jag sitter fast här framför datorn trots att jag egentligen måste skynda mig att hänga tvätten så att mina arbetströjor hinner torka till 14.30. Börjar jobba klockan 15, så...
Magen är i alla fall stor och nu syns det också en liten mage på morgonen efter toalettbesöket. Så det borde inte bara vara en svullen mage, utan också en liten bebismage som gör sig synlig. Tycker att det är så vackert med gravida kvinnor och hoppas att jag får gå hela denna graviditet och njuta av min fina, växande mage.
Nej, om jag skulle ta och hänga den där tvätten och hoppa in i duschen då så kanske jag hinner få lite annat gjort idag också. Skulle behöva köpa hundmat och lämna lite gott grönt te och ingefärshonung till min kära mormor.
Så adios, min livsuppehållare till blogg och så klart till eventuella läsare!
Har försökt hitta information om hur länge den ökade missfallsrisken kvarstår efter moderkaksprov. Jag har ju hört sedan tidigare från många olika håll att den kvarstår under tre veckor. Men på ett ställe hittade jag information om att de flesta missfall efter moderkaksprov sker inom 48 timmar, de allra flesta inom 24 timmar efter provtagning, vilket ju stämmer bra med missfallet jag fick efter förra moderkaksprovet. Det stod också att risken endast kvarstår i en veckas tid. Så jag ska försöka ta fasta på den informationen istället. Vad gör man inte för att lugna sig själv lite?!!
Håller på och tvättar lite här hemma också, men maskinen är klar sedan ett bra tag och jag sitter fast här framför datorn trots att jag egentligen måste skynda mig att hänga tvätten så att mina arbetströjor hinner torka till 14.30. Börjar jobba klockan 15, så...
Magen är i alla fall stor och nu syns det också en liten mage på morgonen efter toalettbesöket. Så det borde inte bara vara en svullen mage, utan också en liten bebismage som gör sig synlig. Tycker att det är så vackert med gravida kvinnor och hoppas att jag får gå hela denna graviditet och njuta av min fina, växande mage.
Nej, om jag skulle ta och hänga den där tvätten och hoppa in i duschen då så kanske jag hinner få lite annat gjort idag också. Skulle behöva köpa hundmat och lämna lite gott grönt te och ingefärshonung till min kära mormor.
Så adios, min livsuppehållare till blogg och så klart till eventuella läsare!
Det såg bra ut!!!
Yes! Yes! Yes! Ultraljudet idag såg bra ut! Liten rörde sig massor och vi kunde tydligt se hur hjärtat pickade. Liten har vuxit som den ska efter moderkaksprovet och det är ett bra tecken.
Jag känner mig mycket lugnare nu och börjar låta mig själv att känna glädje. Hoppet växer för varje timme som går och alldeles nyss mailade jag min barnmorska och skrev att jag kände mig redo för att skriva in mig nu. Jag köpte till och med en olja till magen. Den har jag haft många av de andra graviditeterna. Den ska motverka hudbristningar och jag fick inga när jag var gravid med Teo, så jag har fått för mig att den fungerar. Hur som helst är det mysigt att smörja in magen och det känns skönt.
Jag och M har sagt att vi ska försöka vänta med att berätta tills vi fått svaret på den sista analysen också. Men det kan bli svårt då min mage har vuxit en hel del. Särskilt på kvällarna är den riktigt stor. Jag är ganska smal och har normalt sett en ganska platt mage, så de som känner mig skulle lätt kunna se att jag är gravid. Känner man mig inte så kanske man kan tro att jag bara är lite tjock runt magen, men om man är van att se mig så...
Jag vill tacka för kommentarerna jag får också! Känns jätteroligt att någon läser min blogg! TACK! Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att svara på kommentarerna, så jag svarar efter era kommentarer precis så som ni gör när ni kommenterar i min blogg. Jag skriver under med FMV. Stor kram till er!
Jag känner mig mycket lugnare nu och börjar låta mig själv att känna glädje. Hoppet växer för varje timme som går och alldeles nyss mailade jag min barnmorska och skrev att jag kände mig redo för att skriva in mig nu. Jag köpte till och med en olja till magen. Den har jag haft många av de andra graviditeterna. Den ska motverka hudbristningar och jag fick inga när jag var gravid med Teo, så jag har fått för mig att den fungerar. Hur som helst är det mysigt att smörja in magen och det känns skönt.
Jag och M har sagt att vi ska försöka vänta med att berätta tills vi fått svaret på den sista analysen också. Men det kan bli svårt då min mage har vuxit en hel del. Särskilt på kvällarna är den riktigt stor. Jag är ganska smal och har normalt sett en ganska platt mage, så de som känner mig skulle lätt kunna se att jag är gravid. Känner man mig inte så kanske man kan tro att jag bara är lite tjock runt magen, men om man är van att se mig så...
Jag vill tacka för kommentarerna jag får också! Känns jätteroligt att någon läser min blogg! TACK! Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att svara på kommentarerna, så jag svarar efter era kommentarer precis så som ni gör när ni kommenterar i min blogg. Jag skriver under med FMV. Stor kram till er!
En lång helg
Helgen har varit lång och jobbig med arbete och sjuk hund. Men nu är voffisen bättre och jag har avklarat min jobbhelg.
Imorgon väntar ultraljud. Ska bli skönt att få komma dit och förhoppningsvis se en liten bebis "alive and kicking".
Jag kan se ljuset i tunneln
Kan knappt tro att det är sant. Det är liksom bara för bra för att kunna vara det. Men det är ju sant. Så klart att det är sant!
Liten i magen är frisk!!! I alla fall enligt de två första analyserna. Nu återstår bara lång-analysen och att den skulle visa något negativt är högst osannolikt.
Jag hade hunnit till jobbet så klart. Hon ringde från Karolinska tjugo i fyra. Jag hade ju mobilen på i butiken och som tur var stod jag inte själv i butiken. Fumlade fram telefonen och såg att det stod "Dolt nummer" som det ju alltid gör när de ringer från sjukhus. Började skaka i hela kroppen men skyndade mig att svara samtidigt som jag gick mot lagret. Jag svarade och hon presenterade sig.
- Vänta, säg inget än. Jag måste sätta mig ner först.
- Vill du att jag ringer tillbaks senare?
- NEJ!!!
När jag väl hade suttit mig ner så fick jag säga mitt personnummer (policy). Jag skakade och jag var helt kallsvettig. Och när hon väl hade fått fram att liten inte hade Zellweger syndrom började jag gråta hysteriskt. Och medan jag grät fortsatte hon berätta om även den andra analysen. Den hade också visat normala resultat vilket innebär att de vanligaste kromosomavvikelserna är uteslutna. Åh, vad jag ville springa ända till henne i Stockholm för att ge henne en megastor kram.
Vi vet vad liten har för kön också, men det är jag inte riktigt redo att avslöja här ännu.
Samtidigt som jag är överlycklig, är jag fortfarande livrädd. Livrädd att det ska bli som efter förra moderkaksprovet. Det visade ju också positivt resultat och vi var helt överlyckliga i några dagar tills ultraljudet visade att lilla tjejen hade dött av just moderkaksprovet. Så fram till klockan 11.30 på måndag kommer jag inte riktigt lyckas till 100% med att bara känna glädje.
Jag känner mig nästan otacksam, men det är helt enkelt en försvarsmekanism för att orka resa sig igen om det skulle gå åt pipsvängen igen. Otacksam är det sista jag är. Jag är så tacksam att jag inte kan hitta några ord för att beskriva mina känslor.
Men jag ser ett ljus i tunneln som hittills varit mycket mörk och mycket, mycket lång...
DNA
Denna ovisshet
De har fortfarande inte ringt och jag blir snart galen av ovisshet!!! Så var vi där igen, tålamod...
Måste snart åka till jobbet. Kanske lika bra det, då det nog blir lite enklare att skingra tankarna där. Jag kommer dock ha mobilen påslagen hela tiden utifall att de ringer. Känns väl sådär när man jobbar i butik, men så får det helt enkelt bli. Tänker inte riskera att missa ett eventuellt besked.
Minns när jag fick ett besked för flera år sedan. Då jobbade jag i en annan butik och stod helt själv när de ringde. Jag hade en kund i kassan men sa att jag var tvungen att svara. Fick beskedet om att den bebisen också hade Zellweger syndrom och tårarna började forsa där jag stod med kunden mittemot. Jag tog betalt och avsluta med kunden som såg helt förskräckt ut. När hon hade lämnat butiken bröt jag ihop totalt och ringde efter chefen som fick komma in och ta över. Åh, vad jag hoppas att så INTE blir fallet denna gång.
Nej, nu ska jag mysa lite med voffsingen innan det är dags att åka.
Måste snart åka till jobbet. Kanske lika bra det, då det nog blir lite enklare att skingra tankarna där. Jag kommer dock ha mobilen påslagen hela tiden utifall att de ringer. Känns väl sådär när man jobbar i butik, men så får det helt enkelt bli. Tänker inte riskera att missa ett eventuellt besked.
Minns när jag fick ett besked för flera år sedan. Då jobbade jag i en annan butik och stod helt själv när de ringde. Jag hade en kund i kassan men sa att jag var tvungen att svara. Fick beskedet om att den bebisen också hade Zellweger syndrom och tårarna började forsa där jag stod med kunden mittemot. Jag tog betalt och avsluta med kunden som såg helt förskräckt ut. När hon hade lämnat butiken bröt jag ihop totalt och ringde efter chefen som fick komma in och ta över. Åh, vad jag hoppas att så INTE blir fallet denna gång.
Nej, nu ska jag mysa lite med voffsingen innan det är dags att åka.
Några timmar närmare litens öde
Och så är jag ytterligare några timmar närmare ett besked om litens öde. Ska det bli tionde graviditeten som inte resulterar i ett friskt barn eller ska det bli just denna som kommer resultera i vår lycka? Sover illa på nätterna och drömmer en massa konstiga och jobbiga drömmar. Vill bara få alla svar nu och sedan gärna hoppa fram i tiden till vecka 30 typ. Men så fungerar det ju inte här i livet. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Det finns inga genvägar att ta. Den genvägen jag dock försöker att ta ändå är att sova så mycket jag bara kan för att det ska kännas som att tiden går snabbt. Men som sagt, ibland är det inte alltid så behagligt att sova heller.
Idag ska jag jobba igen. Jobbar mellan 15 och 19. Det blir ett ganska kort pass och det känns skönt. Jag tror att de kommer ringa från Karolinska med besked idag, och gör de inte det är jag övertygad om att de har ett negativt resultat till mig som de väntar till på måndag med att ge mig. Men detta är ju bara spekulationer och jag vet egentligen inte alls något om det.
Känner mig i alla fall fortfarande gravid så jag tror inte att jag har fått något missfall än. Peppar, peppar...
Har inte lyft ett finger
Tog det superlugnt hela dagen igår och har gjort detsamma idag. Vill ha något att klandra mig själv för om det blir missfall igen. Men än så länge så ser det bra ut. Det har inte kommit något blod än och det känns skönt. Nu sa ju läkaren att det är normalt med lite blod, så jag ska försöka att inte få panik om det kommer. Tycker på sätt och vis att det är lite konstigt om det inte kommer något blod alls med tanke på hur provtagningen gick till. Han tvättade mig i alla fall ganska grundligt där ner och med tanke på att slemhinnorna blir känsliga under en graviditet så...
Jag ringde till specialistmödravården idag i alla fall och bokade ett ultraljud. Ska få komma in på måndag och då ska de bara titta lite snabbt att lilla bebisen fortfarande lever. Vem vet, då kanske vi redan har fått ett besked om liten är frisk eller sjuk. Jag hoppas verkligen på svar under morgondagen.
Jag ringde till specialistmödravården idag i alla fall och bokade ett ultraljud. Ska få komma in på måndag och då ska de bara titta lite snabbt att lilla bebisen fortfarande lever. Vem vet, då kanske vi redan har fått ett besked om liten är frisk eller sjuk. Jag hoppas verkligen på svar under morgondagen.
