En dag i solen
Söndag och Mors dag. M åkte till affären tidigt i morse och handlade smarrig frukost till oss. Jag fick bland annat jordgubbar med vaniljdelikatessyoghurt precis som jag önskat :-) Det var supersmarrigt och jag åt nog lite för mycket. Blev proppmätt och precis som jag trodde så började Liten hicka bara en liten stund senare.
Idag ska jag försöka rensa lite bland allt skräp vi har i vårt inglasade uterum som vi håller på och bygger. Det är nog mest skräp där som ska köras till Återbruket. Kollade precis öppettiderna och det var öppet till klockan 15 idag. Om jag orkar ska jag ta tag i lite av allt skräp som ligger på vår gräsplätt också. Gräset som har turen att få se lite ljus har växt sig superlångt, men med tanke på allt byggmaterial och skräp som ligger där så går det liksom inte riktigt att klippa det.
Ja, en dag i solen med andra ord. Det är ju helt underbart väder och det vore ju synd att bara ligga inne och slappa i skuggan. Klockan 15 är vi bjudna hem till mormor en sväng också. Mamma kommer också vara där, men framförallt så ser jag så klart mest fram emot att träffa lilla W igen. Min lilla korva. Eller min och min... Men ja, så får jag väl säga om min brordotter, eller hur?
Idag ska jag försöka rensa lite bland allt skräp vi har i vårt inglasade uterum som vi håller på och bygger. Det är nog mest skräp där som ska köras till Återbruket. Kollade precis öppettiderna och det var öppet till klockan 15 idag. Om jag orkar ska jag ta tag i lite av allt skräp som ligger på vår gräsplätt också. Gräset som har turen att få se lite ljus har växt sig superlångt, men med tanke på allt byggmaterial och skräp som ligger där så går det liksom inte riktigt att klippa det.
Ja, en dag i solen med andra ord. Det är ju helt underbart väder och det vore ju synd att bara ligga inne och slappa i skuggan. Klockan 15 är vi bjudna hem till mormor en sväng också. Mamma kommer också vara där, men framförallt så ser jag så klart mest fram emot att träffa lilla W igen. Min lilla korva. Eller min och min... Men ja, så får jag väl säga om min brordotter, eller hur?
30+0
Idag har jag varit en ganska lång stund på stan. Vi var ett gäng som åt lunch tillsammans. Efter lunchen gick jag och min brors sambo och lilla brordottern vidare för lite shopping. Vi shoppade lite söta bebiskläder. Det var jättetrevligt och det är alltid lika underbart att få träffa lilla W!
När jag kom hem tog jag och M fram Teos undanstoppade kläder och gick igenom. Jag kände att det var läge nu, men det blev jobbigt. Det väckte så mycket känslor och saknaden efter honom blev så påtaglig igen. Men nu är det gjort. Nu ligger Teos kläder i en byrålåda tillsammans med Litens nyinköpta kläder. Det borde ju ha känts mysigt att göra i ordning Litens byrå och kläder, men jag känner mig rätt låg faktiskt. Känslan av att allt ska ryckas ifrån oss igen har kommit tillbaks och den känslan är ganska svår att hantera. Särskilt nu när han snart är här. Vi måste ju liksom förbereda för hans "ankomst" oavsett rädslan. Vi har också pratat om att hämta Teos säng och ställa fram den så att lilla voffsan får vänja sig vid den innan Liten kommer. Tror inte att det är bra om det blir alltför mycket nytt här hemma i samband med att vi kommer hem med Liten.
Varför kan jag inte bara förmå mig att våga tro att allt ska gå bra?!! Jag behöver verkligen få känna mig lugn nu. Och jag tycker att jag gjort det i några veckor. Antar att det är därför jag vågat handla lite nytt till Liten. Men nu är lugnet som bortblåst. Tänk att det skulle rivas upp så mycket känslor igen efter så lång tid. Teo skulle ju ha blivit 6 år i september. Men idag är det 8 veckor kvar till kejsarsnittet, så jag har några veckor på mig att återigen försöka finna lugnet. Måste våga tro!!!
När jag kom hem tog jag och M fram Teos undanstoppade kläder och gick igenom. Jag kände att det var läge nu, men det blev jobbigt. Det väckte så mycket känslor och saknaden efter honom blev så påtaglig igen. Men nu är det gjort. Nu ligger Teos kläder i en byrålåda tillsammans med Litens nyinköpta kläder. Det borde ju ha känts mysigt att göra i ordning Litens byrå och kläder, men jag känner mig rätt låg faktiskt. Känslan av att allt ska ryckas ifrån oss igen har kommit tillbaks och den känslan är ganska svår att hantera. Särskilt nu när han snart är här. Vi måste ju liksom förbereda för hans "ankomst" oavsett rädslan. Vi har också pratat om att hämta Teos säng och ställa fram den så att lilla voffsan får vänja sig vid den innan Liten kommer. Tror inte att det är bra om det blir alltför mycket nytt här hemma i samband med att vi kommer hem med Liten.
Varför kan jag inte bara förmå mig att våga tro att allt ska gå bra?!! Jag behöver verkligen få känna mig lugn nu. Och jag tycker att jag gjort det i några veckor. Antar att det är därför jag vågat handla lite nytt till Liten. Men nu är lugnet som bortblåst. Tänk att det skulle rivas upp så mycket känslor igen efter så lång tid. Teo skulle ju ha blivit 6 år i september. Men idag är det 8 veckor kvar till kejsarsnittet, så jag har några veckor på mig att återigen försöka finna lugnet. Måste våga tro!!!
Inspiration men dåligt med ork
Har så himla mycket inspiration till att fixa och dona här hemma. Pengar och ork är det lite sämre med. Eller mycket sämre med, om jag ska vara ärlig. Men lite blir i alla fall gjort och jag ser att det går framåt, om än sakta. Idag när jag var på jobbet snickrade M och hans pappa lite och det var härligt att se att det hade hänt lite när jag var borta.
Nästa lördag ska jag och en tjej från jobbet till en liten mysig inredningsbutik i Eskilstuna. Det ska bli en trevlig utflykt och jag hoppas på att kunna göra något litet fynd.
I magen är det fortfarande full fart med både sprattel, sparkar, hicka och sammandragningar. Allt utom sammandragningarna är underbart härligt. På måndag ska jag på tillväxtultraljud igen och det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så mysigt att få kika lite på Liten igen. Längtar!!!
Nej, nu tror jag att jag ska ta några minuter och försöka röja lite ute på altanen. Det behöver sorteras bland lite skräp så att vi kan ta en tripp till Återbruket. Meeen, vi får se om jag orkar ;-o
Nästa lördag ska jag och en tjej från jobbet till en liten mysig inredningsbutik i Eskilstuna. Det ska bli en trevlig utflykt och jag hoppas på att kunna göra något litet fynd.
I magen är det fortfarande full fart med både sprattel, sparkar, hicka och sammandragningar. Allt utom sammandragningarna är underbart härligt. På måndag ska jag på tillväxtultraljud igen och det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så mysigt att få kika lite på Liten igen. Längtar!!!
Nej, nu tror jag att jag ska ta några minuter och försöka röja lite ute på altanen. Det behöver sorteras bland lite skräp så att vi kan ta en tripp till Återbruket. Meeen, vi får se om jag orkar ;-o
Examen och klädproblem
Hmm, har haft ont i magen två nätter i sträck nu. Ska ju till Specialistmödravården på måndag igen för ett ultraljud och då ska jag be min läkare att mäta livmodertappen igen. Bara för att kolla så att den fortfarande är opåverkad av alla sammandragningar. Tycker nämligen att de börjar bli rätt intensiva nu. Men det är säkert ingen fara och helt normalt. För ännu är det lite tidigt för Liten att kika ut tycker jag.
Ja, idag är det alltså dags för min bror att ta sin examen. Och jag ska snart hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Är ju inte helt enkelt att klä sig fint med en stor mage. Och att handla en massa nya kläder så här nära har jag inte riktigt råd med. Så det blir nog det jag hade på 30-årsfesten i lördags. Det var fint, men kanske egentligen inte helt rätt så här på en examen. Men jag har ett till alternativ som jag ska prova. Så det är nog bäst att jag sätter fart...
By the way, måste säga att Lindex mamma-tights i 40d inte var mycket att hänga i julgranen. Köpte en stor storlek då jag hatar när tights sitter åt för hårt och det var tur det, kan jag säga. De nådde ändå bara upp på halva magen OCH de var näst intill korta i benen. Och som sagt, jag är typ en 34 i vanliga fall. Tror att strumpbyxorna var 40-42... Jag tycker att mammabrallor antingen ska nå hela vägen över magen eller vara vääääldigt låga. Inte mitt på, inte bra!
Så, då fick jag in lite gnäll idag också. Men nu ska jag sluta gnälla och bara vara glad över att min bror examineras. Wihooo!!! Det innebär ju också att jag får träffa min brordotter idag igen. Wihooo igen!!!
Ja, idag är det alltså dags för min bror att ta sin examen. Och jag ska snart hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Är ju inte helt enkelt att klä sig fint med en stor mage. Och att handla en massa nya kläder så här nära har jag inte riktigt råd med. Så det blir nog det jag hade på 30-årsfesten i lördags. Det var fint, men kanske egentligen inte helt rätt så här på en examen. Men jag har ett till alternativ som jag ska prova. Så det är nog bäst att jag sätter fart...
By the way, måste säga att Lindex mamma-tights i 40d inte var mycket att hänga i julgranen. Köpte en stor storlek då jag hatar när tights sitter åt för hårt och det var tur det, kan jag säga. De nådde ändå bara upp på halva magen OCH de var näst intill korta i benen. Och som sagt, jag är typ en 34 i vanliga fall. Tror att strumpbyxorna var 40-42... Jag tycker att mammabrallor antingen ska nå hela vägen över magen eller vara vääääldigt låga. Inte mitt på, inte bra!
Så, då fick jag in lite gnäll idag också. Men nu ska jag sluta gnälla och bara vara glad över att min bror examineras. Wihooo!!! Det innebär ju också att jag får träffa min brordotter idag igen. Wihooo igen!!!
Hicka
Hicka :-D
Japp, Liten har hicka och det är så himla mysigt. För mig i alla fall. Vet inte riktigt om han håller med. Antagligen inte. Han har hicka ganska ofta, måste vara en glupsk liten kille. Min barnmorska sa att barn som ofta har hicka i magen ofta får det även när de föds. Och i den här familjen finns det ingen tvekan om vem han ärvt det av och det är inte min man.
Åh, jag saknar min lilla brordotter! Hade så gärna velat träffa henne idag, men kände att jag var tvungen att ta tag i några projekt här hemma. Fick lite gjort i alla fall, men med magen så här lite i vägen så tar allt mycket längre tid än jag räknat med. Det faktumet att jag får sammandragningar så fort jag rör mig (eller sitter still med för den delen) gör ju inte att det går snabbare heller.
På onsdag tar min kära bror examen. Är så stolt över honom!!! Han blev tvungen att ny-utbilda sig efter en olycka som medförde att han inte längre kunde fortsätta med sitt gamla jobb. Och trots sin dyslexi så kommer han examineras med toppbetyg. Det är min bror, det!!!
Nej, nu ska jag slå en pling till mamma och sedan hugga in på vattenmelonen. Jammi!
Japp, Liten har hicka och det är så himla mysigt. För mig i alla fall. Vet inte riktigt om han håller med. Antagligen inte. Han har hicka ganska ofta, måste vara en glupsk liten kille. Min barnmorska sa att barn som ofta har hicka i magen ofta får det även när de föds. Och i den här familjen finns det ingen tvekan om vem han ärvt det av och det är inte min man.
Åh, jag saknar min lilla brordotter! Hade så gärna velat träffa henne idag, men kände att jag var tvungen att ta tag i några projekt här hemma. Fick lite gjort i alla fall, men med magen så här lite i vägen så tar allt mycket längre tid än jag räknat med. Det faktumet att jag får sammandragningar så fort jag rör mig (eller sitter still med för den delen) gör ju inte att det går snabbare heller.
På onsdag tar min kära bror examen. Är så stolt över honom!!! Han blev tvungen att ny-utbilda sig efter en olycka som medförde att han inte längre kunde fortsätta med sitt gamla jobb. Och trots sin dyslexi så kommer han examineras med toppbetyg. Det är min bror, det!!!
Nej, nu ska jag slå en pling till mamma och sedan hugga in på vattenmelonen. Jammi!
Positivt fokus
Åh, jag har fått så många fina kommentarer. Tack så jättemycket till er alla! Det betyder väldigt mycket för mig och det glädjer mig att se att ni faktiskt är några som hittat min blogg.
Jag mår i alla fall bättre igen. Känner mig gladare och jag och M har pratat igenom en hel del och jag känner att mina känslor nog gick fram. Det känns skönt och nu kan jag återigen fokusera på det som är positivt. Jag och M har gjort en liten nedräkningskalender (på M´s initiativ) och idag står den på 71! Kan knappt förstå att det "bara" är 71 dagar kvar till kejsarsnitt. Visst, det är rätt många dagar, men av en hel graviditet så känns det faktiskt lite som slutspurten.
Idag på jobbet pratade jag med Jo om vad jag ville köpa till Liten. Och då slog det mig att jag nog nu, utan att jag knappt märkt det själv, tydligen har börjat våga tro att det verkligen kommer en liten skrutt om ett tag.
Jag blev faster också i torsdags!!! Helt fantastiskt! Min brors och hans tjejs resa mot barn har inte heller varit helt enkel, och jag är så himla lycklig för deras skull. Och för min egen!!! Trodde faktiskt inte att jag skulle få så starka känslor för det lilla livet. Men det har jag. Jag tänker mycket på henne och vill bara träffa henne hela tiden. Hon är så himla söt och om jag kunde skulle jag sitta timme ut och timme in och bara titta på lilla underverket. Meeeen, med alla dessa underbara känslor så kom också lite av rädslan tillbaks. För det är ju precis detta vi väntar på för vår egen del också. Att äntligen få träffa det lilla livet i magen och att få ligga där i timmar och bara begrunda det underbart fantastiska. Men tänk om det rycks ifrån oss ännu en gång. Tänk om vi faller någonstans i närheten av mållinjen. Kommer vi kunna resa oss upp ännu en gång och borsta gruset från armbågar och knäskålar och stoppa de blödande såren? Nej, antagligen inte...
Men nu ska jag försöka att fokusera på det positiva. Och mycket positivt är det :-D
Jag mår i alla fall bättre igen. Känner mig gladare och jag och M har pratat igenom en hel del och jag känner att mina känslor nog gick fram. Det känns skönt och nu kan jag återigen fokusera på det som är positivt. Jag och M har gjort en liten nedräkningskalender (på M´s initiativ) och idag står den på 71! Kan knappt förstå att det "bara" är 71 dagar kvar till kejsarsnitt. Visst, det är rätt många dagar, men av en hel graviditet så känns det faktiskt lite som slutspurten.
Idag på jobbet pratade jag med Jo om vad jag ville köpa till Liten. Och då slog det mig att jag nog nu, utan att jag knappt märkt det själv, tydligen har börjat våga tro att det verkligen kommer en liten skrutt om ett tag.
Jag blev faster också i torsdags!!! Helt fantastiskt! Min brors och hans tjejs resa mot barn har inte heller varit helt enkel, och jag är så himla lycklig för deras skull. Och för min egen!!! Trodde faktiskt inte att jag skulle få så starka känslor för det lilla livet. Men det har jag. Jag tänker mycket på henne och vill bara träffa henne hela tiden. Hon är så himla söt och om jag kunde skulle jag sitta timme ut och timme in och bara titta på lilla underverket. Meeeen, med alla dessa underbara känslor så kom också lite av rädslan tillbaks. För det är ju precis detta vi väntar på för vår egen del också. Att äntligen få träffa det lilla livet i magen och att få ligga där i timmar och bara begrunda det underbart fantastiska. Men tänk om det rycks ifrån oss ännu en gång. Tänk om vi faller någonstans i närheten av mållinjen. Kommer vi kunna resa oss upp ännu en gång och borsta gruset från armbågar och knäskålar och stoppa de blödande såren? Nej, antagligen inte...
Men nu ska jag försöka att fokusera på det positiva. Och mycket positivt är det :-D
Lyrics
It´s a hard thing faking a smile
when I feel
like I´m falling apart inside
-Robyn
Ensam men ändå inte
Usch! Mår piss idag! Har alldeles för mycket jobbiga tankar i huvudet. Och nu rör det inte graviditeten faktiskt. Känner att jag behöver skriva av mig, men kan nog inte riktigt här i alla fall. Hur som helst, det är mest tankar om livet, tillvaron, relationen och framtiden som spökar i huvudet. Säkert ganska vanliga tankar så här när Liten snart är här.
Var på föräldrarutbildning i förmiddags. Och som vanligt så får jag göra sådana saker ensam. En av tjejerna i gruppen frågade om jag hade planerat snitt (jag ställde en fråga om snitt förra träffen och en fråga denna träff). Blev helt ställd och paff då det är tjejer jag verkligen inte känner. Fick väl fram ett svagt "ja" till svar och då frågade en annan tjej "varför". Av någon anledning så började tårarna bränna i ögonen och jag sa något i stil med att det var en lång historia. Detta framkom nog inte då den andra tjejen bara tog förgivet att det var på grund av förlossningsrädsla. Hon drog någon historia om hennes väninna som också var så där fruktansvärt rädd. Så toppen... nu tror alla att jag valt det för att jag är rädd för en "vanlig" förlossning. Spelar väl egentligen ingen roll, men det känns helt fel då det absolut inte är så. Hade det inte varit för alla aspekter kring denna graviditet och den historia vi bär med oss hade jag inte tvekat en sekund. Jag minns ju hur himla besviken jag blev när läkarna sa att vi skulle förlösa T med snitt. Jag hade inte ens tänkt tanken då och såg lite fram emot utmaningen med en vanlig förlossning.
Vid flera tillfällen under träffen ville jag bara resa mig och gå därifrån. Kände mig så himla malplacerad på något vis. Där satt alla blivande föräldrar i par och var så där himla naiva som jag var första gången jag var gravid. Och där satt jag ensam och besviken över att vara ensam och med hela min långa historia som jag höll tyst om. Allt kändes förljuget och värdelöst i ordets verkliga mening. Hade på känn att det nog skulle bli lite så här och hade verkligen velat ha med mig M. Men, men...
Vi skulle prata om förväntningar och farhågor också och då med parrelationen i åtanke. Yttrade aldrig min största farhåga. Den att jag ska känna mig lika ensam i föräldrarollen som jag stundvis gör i graviditeten.
Var på föräldrarutbildning i förmiddags. Och som vanligt så får jag göra sådana saker ensam. En av tjejerna i gruppen frågade om jag hade planerat snitt (jag ställde en fråga om snitt förra träffen och en fråga denna träff). Blev helt ställd och paff då det är tjejer jag verkligen inte känner. Fick väl fram ett svagt "ja" till svar och då frågade en annan tjej "varför". Av någon anledning så började tårarna bränna i ögonen och jag sa något i stil med att det var en lång historia. Detta framkom nog inte då den andra tjejen bara tog förgivet att det var på grund av förlossningsrädsla. Hon drog någon historia om hennes väninna som också var så där fruktansvärt rädd. Så toppen... nu tror alla att jag valt det för att jag är rädd för en "vanlig" förlossning. Spelar väl egentligen ingen roll, men det känns helt fel då det absolut inte är så. Hade det inte varit för alla aspekter kring denna graviditet och den historia vi bär med oss hade jag inte tvekat en sekund. Jag minns ju hur himla besviken jag blev när läkarna sa att vi skulle förlösa T med snitt. Jag hade inte ens tänkt tanken då och såg lite fram emot utmaningen med en vanlig förlossning.
Vid flera tillfällen under träffen ville jag bara resa mig och gå därifrån. Kände mig så himla malplacerad på något vis. Där satt alla blivande föräldrar i par och var så där himla naiva som jag var första gången jag var gravid. Och där satt jag ensam och besviken över att vara ensam och med hela min långa historia som jag höll tyst om. Allt kändes förljuget och värdelöst i ordets verkliga mening. Hade på känn att det nog skulle bli lite så här och hade verkligen velat ha med mig M. Men, men...
Vi skulle prata om förväntningar och farhågor också och då med parrelationen i åtanke. Yttrade aldrig min största farhåga. Den att jag ska känna mig lika ensam i föräldrarollen som jag stundvis gör i graviditeten.
26+0, liten mage och ofärdiga projekt
Åh, ny vecka igen. Känns helt fantastiskt att graviditeten går framåt. Var hos barnmorskan idag igen och mätte magen och lyssnade på hjärtljuden. Magen växer inte jättemycket men jag ligger fortfarande inom normalen. Men blev så klart lite orolig. Men det hör väl till med tanke på min historia. Ska tillbaks om knappt två veckor och då har förhoppningsvis magen vuxit ikapp. Sen så får jag komma på nytt ultraljud igen den 25/5. Hur som helst så är det fullt liv i magen och det får jag ta som ett gott tecken på att det ändå är som det ska.
Fick idag också veta vilken sort min brors lilla bebis har. Åh, det ska bli så himla spännande att få träffas deras lilla plutt. Jag längtar! Och det verkar som att det kanske inte kommer dröja så länge. Hans sambo verkar ha åkt på havandeskapsförgiftning och om hennes tillstånd försämras så kanske lilla bebisen måste få komma ut lite tidigare. Men hon räknas ju snart som fullgången, så det kommer ju säkert inte innebära någon fara.
Usch, ska jobba imorgon. Har ingen lust. M är ledig och jag skulle verkligen vilja ha den dagen ledig med honom. Vi har mycket vi skulle behöva ta tag i. Men det får väl bli vid ett senare tillfälle antar jag. Hmm, vi har så många oavslutade projekt i vår husrenovering. Men om vi tar ett i taget så är vi kanske i mål snart. Vi gjorde fel som rev ut ALLT samtidigt. Hade varit bättre att ta ett rum i taget. Men samtidigt så var det så ofräscht så jag hade inte velat bo här i sådana fall. Sen var vi ju mer eller mindre tvugna att ta tag i det utvändiga också då det var i sämsta laget. Så nu är allt halvklart, både invändigt och utvändigt. Men, men, det är lite roligt också. Fyndade i alla fall ett fint, gammalt linneskåp på Blocket för 450 kronor. Ska bara försöka hinna måla det vitt också. Alltså, ännu ett projekt :-O
Fick idag också veta vilken sort min brors lilla bebis har. Åh, det ska bli så himla spännande att få träffas deras lilla plutt. Jag längtar! Och det verkar som att det kanske inte kommer dröja så länge. Hans sambo verkar ha åkt på havandeskapsförgiftning och om hennes tillstånd försämras så kanske lilla bebisen måste få komma ut lite tidigare. Men hon räknas ju snart som fullgången, så det kommer ju säkert inte innebära någon fara.
Usch, ska jobba imorgon. Har ingen lust. M är ledig och jag skulle verkligen vilja ha den dagen ledig med honom. Vi har mycket vi skulle behöva ta tag i. Men det får väl bli vid ett senare tillfälle antar jag. Hmm, vi har så många oavslutade projekt i vår husrenovering. Men om vi tar ett i taget så är vi kanske i mål snart. Vi gjorde fel som rev ut ALLT samtidigt. Hade varit bättre att ta ett rum i taget. Men samtidigt så var det så ofräscht så jag hade inte velat bo här i sådana fall. Sen var vi ju mer eller mindre tvugna att ta tag i det utvändiga också då det var i sämsta laget. Så nu är allt halvklart, både invändigt och utvändigt. Men, men, det är lite roligt också. Fyndade i alla fall ett fint, gammalt linneskåp på Blocket för 450 kronor. Ska bara försöka hinna måla det vitt också. Alltså, ännu ett projekt :-O
25+0 och det går framåt
Japp, framåt går det! Det känns som att tiden går sakta men när jag tänker efter så tycker jag att det är torsdag och ny grav-vecka stup i kvarten. Jag var på ultraljud i tisdags och fick kika lite på Liten igen. Han är så söt! Läkaren gjorde en viktuppskattning och Liten vägde 761 gram. Han skulle ha vägt 771 gram, men det var helt normalt. Hon sa att de inte kan mäta så exakt, och det litar jag helt på. Men förstå, 761 gram... det börjar bli en stor kille i magen nu. Det är så himla härligt.
Hon frågade också om vi bestämt oss angående förlossningen och när jag sa att vi nog bestämt oss för kejsarsnitt så sa hon att hon tyckte det också. Så idag kom ett brev hem med tid för kejsarsnittet. Så om inget oväntat händer så vet vi vilken dag vi får träffa vår lilla plutt. Åh, jag längtar så att jag nästan spricker! Kan knappt fatta att det verkligen verkar hända den här gången.
Nej, nu ska jag mysa lite med voffsis och min kära make!
Hon frågade också om vi bestämt oss angående förlossningen och när jag sa att vi nog bestämt oss för kejsarsnitt så sa hon att hon tyckte det också. Så idag kom ett brev hem med tid för kejsarsnittet. Så om inget oväntat händer så vet vi vilken dag vi får träffa vår lilla plutt. Åh, jag längtar så att jag nästan spricker! Kan knappt fatta att det verkligen verkar hända den här gången.
Nej, nu ska jag mysa lite med voffsis och min kära make!
24+0 och Liten kan överleva utanför magen
Oj, ser att det gått tre veckor sedan jag bloggade sist. Vet inte om jag ens är berättigad att kalla min sida för en blogg. För en blogg ska man väl uppdatera minst en gång per dag. Men jag skriver ju här för min egen skull även om det känns himla roligt att se att några få själar faktiskt är in här och läser. Det trodde jag nog inte när jag började med bloggen. Sen är jag ju totalt kass på det här. Vet inte hur jag ska sprida min blogg, jag kan inget om design och jag är definitivt inte flitig med bilder heller. Men vem vet, det kanske tar sig. Kanske till och med ska ta några kort på magen dagen till ära; 24+0. Nu kan liksom Liten klara sig om han bestämmer sig för att komma alldeles för tidigt och det känns ju helt fantastiskt! Kan inte riktigt förstå att jag kommit så här långt den här gången. Tänk att det skulle ta oss 10 graviditeter för att komma hit. Jag önskar att jag om en sisådär 14 veckor kan skriva "Tänk att det tog oss 10 graviditeter för att äntligen få träffa en frisk liten bebis som är helt och hållet vår" (och sin egen förstås, men ni fattar)!
Tycker ju att min mage är jättestor den här gången. Och andra säger samma sak. Svärmor sa för några veckor sedan att "Så där stor blev ju inte din mage förrän först de sista veckorna med Teo". Och det stämmer nog. Har tittat lite på fotografier från den graviditeten och magen var verkligen mini. Jag vägde i och för sig bara 46 kilo när jag blev gravid med honom. Sen var jag ju väldigt vältränad och bara 24 år. Så det kan ju vara delar av förklaringen. Men det gör mig ingenting för jag älskar min mage! Tycker att det är så mysigt och det är verkligen tydligt att Liten inte är så liten längre. Rörelserna är kraftiga och tydliga och ofta och jag njuter av allt. Hur som helst, magen är inte så stor. Var ju hos barnmorskan idag och mätte sf-måttet för första gången och det blev 22cm. Det ligger under den heldragna kurvan men inom normalkurvan. Men alltså inte åt det större hållet som jag var så säker på. Kanske bär jag Liten längre fram eller så är det just det att jag är mindre tränad och äldre denna gång. Antalet graviditeter har säkert påverkat livmodern en del också så att den är mjukare nu är första gången.
Nej, om jag skulle försöka ta några bilder på magen då. Är själv hemma så vi får se hur jag lyckas. Vill ju inte lägga ut alltför avslöjande bilder här heller, men tycker att det ser lite makabert ut när man liksom "kapar" av huvudet. Men så får det nog bli om det nu blir några alls. Vem vet, idag kanske det blir TVÅ inlägg som motvikt mot mitt knappa bloggande ;-)
Tycker ju att min mage är jättestor den här gången. Och andra säger samma sak. Svärmor sa för några veckor sedan att "Så där stor blev ju inte din mage förrän först de sista veckorna med Teo". Och det stämmer nog. Har tittat lite på fotografier från den graviditeten och magen var verkligen mini. Jag vägde i och för sig bara 46 kilo när jag blev gravid med honom. Sen var jag ju väldigt vältränad och bara 24 år. Så det kan ju vara delar av förklaringen. Men det gör mig ingenting för jag älskar min mage! Tycker att det är så mysigt och det är verkligen tydligt att Liten inte är så liten längre. Rörelserna är kraftiga och tydliga och ofta och jag njuter av allt. Hur som helst, magen är inte så stor. Var ju hos barnmorskan idag och mätte sf-måttet för första gången och det blev 22cm. Det ligger under den heldragna kurvan men inom normalkurvan. Men alltså inte åt det större hållet som jag var så säker på. Kanske bär jag Liten längre fram eller så är det just det att jag är mindre tränad och äldre denna gång. Antalet graviditeter har säkert påverkat livmodern en del också så att den är mjukare nu är första gången.
Nej, om jag skulle försöka ta några bilder på magen då. Är själv hemma så vi får se hur jag lyckas. Vill ju inte lägga ut alltför avslöjande bilder här heller, men tycker att det ser lite makabert ut när man liksom "kapar" av huvudet. Men så får det nog bli om det nu blir några alls. Vem vet, idag kanske det blir TVÅ inlägg som motvikt mot mitt knappa bloggande ;-)
Sköna ytligheter
Mmmmm! Jammi!!! Vi har precis ätit hemlagad paj med broccoli, skivad kalkon och fetaost i. Lite sallad till det blev pricken över i. Och ännu är det inte slut på smaskigheter. M gjorde en fruktsallad med vispgrädde och jag har bakat en kladdkaka, så så snart maten har lagt sig lite så blir det supersmaskig efterrätt. Längtar! Hi, hi, om vi fortsätter så här så kommer jag definitivt inte behöva bekymra mig för att gå upp för lite i vikt i alla fall.
Köpte en yoga-matta idag också. Har beställt en dvd med gravid-yoga från Amelias hemsida. Kikade lite på den idag utan att träna och den verkar helt okej faktiskt. Känner dock att jag vill ha ordentligt städat här hemma för att riktigt kunna koppla av. Det är egentligen en skönare känsla att gå iväg och köra ett pass i en grupp på något gym eller hos min barnmorska, men det blir ju typ en gång i veckan bara och jag vill gärna träna fler gånger än så. Så om inte annat så blir väl dvd´n ett bra komplement till gruppträningen.
Har varit ledig idag och passade på att åka runt och kika lite i affärer. Har provat några fantastiskt fina klänningar. Sådana där hellånga i härligt material som jag tror att jag kommer bo i i sommar. Köpte dock ingen. Försöker ha en liten policy att inte handla samma dag jag hittar plagg. Det är bättre att låta intrycken sjunka in lite och om jag fortfarande vill ha plagget efter några dagar eller en vecka, så brukar jag slå till då istället. Riskerar ju att det hinner ta slut, men impulsköpen kan lätt bli lite för många annars. Hittade en superfin i härliga färger som jag funderar på att köpa och ha när jag ska vara brudtärna i sommar (typ 3 veckor innan BF). Bruden fick se en bild på mig i den som jag tog i provhytten och hon tyckte att den var jättefin också. Den är dock från H&M, så risken att någon annan på bröllopet har samma klänning är nog ganska stor och det vore ju lite trist. Skönt i alla fall att det kommer bli ett sådant här härligt, avslappnat utomhusbröllop utan klädkod. Just därför känns det som att den klänningen skulle kunna passa väldigt bra. Bra är också att det är en sån där modell som jag i princip kan bli hur stor som helst i och den kommer ändå att passa. Ja, vi får se hur det blir.
Idag nöjer jag mig med att blogga om dessa ytligheter. Vill inte gräva på djupet idag, då jag känner att jag just nu har lite distans till oron. Ska fortsätta kvällen med lite mer ytligheter framför Äntligen hemma. Men först ett samtal till en kompis.
Köpte en yoga-matta idag också. Har beställt en dvd med gravid-yoga från Amelias hemsida. Kikade lite på den idag utan att träna och den verkar helt okej faktiskt. Känner dock att jag vill ha ordentligt städat här hemma för att riktigt kunna koppla av. Det är egentligen en skönare känsla att gå iväg och köra ett pass i en grupp på något gym eller hos min barnmorska, men det blir ju typ en gång i veckan bara och jag vill gärna träna fler gånger än så. Så om inte annat så blir väl dvd´n ett bra komplement till gruppträningen.
Har varit ledig idag och passade på att åka runt och kika lite i affärer. Har provat några fantastiskt fina klänningar. Sådana där hellånga i härligt material som jag tror att jag kommer bo i i sommar. Köpte dock ingen. Försöker ha en liten policy att inte handla samma dag jag hittar plagg. Det är bättre att låta intrycken sjunka in lite och om jag fortfarande vill ha plagget efter några dagar eller en vecka, så brukar jag slå till då istället. Riskerar ju att det hinner ta slut, men impulsköpen kan lätt bli lite för många annars. Hittade en superfin i härliga färger som jag funderar på att köpa och ha när jag ska vara brudtärna i sommar (typ 3 veckor innan BF). Bruden fick se en bild på mig i den som jag tog i provhytten och hon tyckte att den var jättefin också. Den är dock från H&M, så risken att någon annan på bröllopet har samma klänning är nog ganska stor och det vore ju lite trist. Skönt i alla fall att det kommer bli ett sådant här härligt, avslappnat utomhusbröllop utan klädkod. Just därför känns det som att den klänningen skulle kunna passa väldigt bra. Bra är också att det är en sån där modell som jag i princip kan bli hur stor som helst i och den kommer ändå att passa. Ja, vi får se hur det blir.
Idag nöjer jag mig med att blogga om dessa ytligheter. Vill inte gräva på djupet idag, då jag känner att jag just nu har lite distans till oron. Ska fortsätta kvällen med lite mer ytligheter framför Äntligen hemma. Men först ett samtal till en kompis.
Bättre mat och växande mage
Min kära man tittar på någon B-film på TV. Vi har precis ätit mat. Hemlagat faktiskt. Vi har fått in en någolunda bra rutin med maten nu och det känns fantastiskt skönt. Jag känner att min kropp verkligen behöver ha riktig mat.
Magen växer i alla fall så att det knakar. Tycker att den är så himla stor. Men det är den säkert inte. Minns bara inte riktigt hur det var när jag var gravid med Teo. Kanske får ta fram hans fotoalbum och kika på några foton på magen. Men med tanke på att jag vägde 46 kilo och var grymt vältränad när jag blev gravid med Teo, så är det kanske inte så konstigt om magen blir lite större nu. Men egentligen får den bli hur stor den vill. Jag älskar min gravida kropp och tycker att min mage är jättefin. Så "bring it on"! Var på ultraljud i måndags och allt såg fortfarande bra ut. Vi fick en till ultraljudsbild på Liten där det ser ut som att han försöker suga på tummen. Så himla söt. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få träffa honom. Men jag hoppas ändå att det inte blir förrän om en si så där 17-18 veckor.
Nej, nu ska jag surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta något skoj. Kanske har min kära vän på familjeliv bloggat lite om livet med hennes enormt efterlängtade dotter. Hoppas!
Magen växer i alla fall så att det knakar. Tycker att den är så himla stor. Men det är den säkert inte. Minns bara inte riktigt hur det var när jag var gravid med Teo. Kanske får ta fram hans fotoalbum och kika på några foton på magen. Men med tanke på att jag vägde 46 kilo och var grymt vältränad när jag blev gravid med Teo, så är det kanske inte så konstigt om magen blir lite större nu. Men egentligen får den bli hur stor den vill. Jag älskar min gravida kropp och tycker att min mage är jättefin. Så "bring it on"! Var på ultraljud i måndags och allt såg fortfarande bra ut. Vi fick en till ultraljudsbild på Liten där det ser ut som att han försöker suga på tummen. Så himla söt. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få träffa honom. Men jag hoppas ändå att det inte blir förrän om en si så där 17-18 veckor.
Nej, nu ska jag surfa runt lite på nätet och se om jag kan hitta något skoj. Kanske har min kära vän på familjeliv bloggat lite om livet med hennes enormt efterlängtade dotter. Hoppas!
Vaginal förlossning v/s kejsarsnitt
Idag var vi på ultraljud igen. Skulle ha varit ett morfologiskt ultraljud, men det kändes inte som att hon kollade mer noggrant än hon brukar. Men Liten växer som han ska och jag känner tydligt hur han blir starkare och starkare. Det är en underbar känsla. Magen syns ordentligt nu också. Känner mig vacker med min mage. Ja, om jag nu bortser från mitt glåmiga ansikte. Är nästan genomskinlig och det ser ut som att jag har två blåtiror runt ögonen. Ser väldigt trött ut faktiskt. Men har börjat äta lite järn igen men inte mina starka järntabletter. Ska börja med dem också, men det tar emot. Får så ont i magen.
Har fortfarande en del sammandragningar. Men vi kikade på livmodertappen idag igen och den är fortfarande opåverkad.
Min läkare på specialistmödravården tog också upp fölossningen. Hon undrade hur vi ville göra, vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Jag känner på sätt och vis att jag skulle vilja ha en vaginal förlossning. Tror att det är en mäktig känsla. Men jag är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Jag frågade om riskerna för barnet vid ett kejsarsnitt, och hon menade att de är väldigt små. Tidigare gjorde man tydligen snitten en vecka tidigare och då kunde man se att några barn var lite påverkade. Men nu när man lägger snitten en vecka senare är det väldigt ovanligt med komplikationer. Både jag och min man kunde läsa mellan hennes rader att hon nog tyckte att vi skulle välja kejsarsnitt. Hon förstår vår oro, och vet ju precis vilken lång resa vi haft hit. Tror varken att jag eller M skulle klara av att förlora ett barn till. Så just nu lutar det mot att vi kommer välja kejsarsnitt. Jag har ju gjort det en gång redan och jag har faktiskt bara bra erfarenheter från det. Jag kände precis vad som hände men utan smärta. Och med mitt kontrollbehov så var det bra. Många upplever det som obehagligt, men jag tyckte om att jag kände vad som hände. Jag återhämtade mig också väldigt snabbt efter snittet och trots att det gjorde ont några dagar så var inte den smärtan särskilt jobbig ändå. Och med tanke på att Teo faktiskt klarade av ett snitt trots alla hans svagheter, så tycker jag inte att det borde vara ett problem för en förhoppningsvis fullt frisk liten kille.
Men, men, jag har ju ganska lång tid kvar att bestämma mig. Känns skönt i alla fall att vi får valmöjligheten.
Har fortfarande en del sammandragningar. Men vi kikade på livmodertappen idag igen och den är fortfarande opåverkad.
Min läkare på specialistmödravården tog också upp fölossningen. Hon undrade hur vi ville göra, vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Jag känner på sätt och vis att jag skulle vilja ha en vaginal förlossning. Tror att det är en mäktig känsla. Men jag är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Jag frågade om riskerna för barnet vid ett kejsarsnitt, och hon menade att de är väldigt små. Tidigare gjorde man tydligen snitten en vecka tidigare och då kunde man se att några barn var lite påverkade. Men nu när man lägger snitten en vecka senare är det väldigt ovanligt med komplikationer. Både jag och min man kunde läsa mellan hennes rader att hon nog tyckte att vi skulle välja kejsarsnitt. Hon förstår vår oro, och vet ju precis vilken lång resa vi haft hit. Tror varken att jag eller M skulle klara av att förlora ett barn till. Så just nu lutar det mot att vi kommer välja kejsarsnitt. Jag har ju gjort det en gång redan och jag har faktiskt bara bra erfarenheter från det. Jag kände precis vad som hände men utan smärta. Och med mitt kontrollbehov så var det bra. Många upplever det som obehagligt, men jag tyckte om att jag kände vad som hände. Jag återhämtade mig också väldigt snabbt efter snittet och trots att det gjorde ont några dagar så var inte den smärtan särskilt jobbig ändå. Och med tanke på att Teo faktiskt klarade av ett snitt trots alla hans svagheter, så tycker jag inte att det borde vara ett problem för en förhoppningsvis fullt frisk liten kille.
Men, men, jag har ju ganska lång tid kvar att bestämma mig. Känns skönt i alla fall att vi får valmöjligheten.
Tittat på ett litet hus
Idag jobbade jag mellan 10 och 16. Tiden gick ganske snabbt och det är alltid skönt. Efter jobbet skyndade jag mig hem för att hämta min äskade man och vi åkte sedan vidare för att titta på ett hus. Vi bestämde oss dock för att inte gå vidare med det huset. Det var lite för mycket att göra och lite för lite. Saknade helt förvaringsutrymmen och tvättmaskinen stod i köket. Huset hade i och för sig en himla massa jättefina detaljer också, som en gammal vedspis i köket och riktigt djupa fönster. Men som sagt, det får vara. Om vi ska flytta igen så ska det vara till ett ställe där vi verkligen bo för en lång tid framöver. Känns som att vi flyttat lite väl många gånger nu, och ska nog överväga nästa flytt ordentligt.
Skulle egentligen på grav-yoga ikväll, men hann inte med det p.g.a visningen. Men vi åkte en sväng till svärföräldrarna istället. Det var bara svärmor hemma och hon bjöd oss på vegetarisk lasagne. Det var jättegott! Vår lilla skrutthund fick busa lite med deras bamsehund. De trivs verkligen bra ihop och det är roligt att se. Nu är lillskruttan trött och ligger utslagen här i soffan bredvid mig. Måste snart ta ut henne på sista promenaden innan sängdags. Det är nog en av två nackdelar med att ha voffsing. Att man måste pallra sig ut oavsett väder. Men så här sista på kvällen brukar det oftast räcka med en lite kortare promenad. Den andra nackdelen är hennes små vassa hår som silar sig in överallt. Men fördelarna överväger överlägset.
På måndag är det dags för morfologiskt ultraljud. Det känns lite nervöst, men det ska samtidigt bli lite roligt att få se Liten igen.
Skulle egentligen på grav-yoga ikväll, men hann inte med det p.g.a visningen. Men vi åkte en sväng till svärföräldrarna istället. Det var bara svärmor hemma och hon bjöd oss på vegetarisk lasagne. Det var jättegott! Vår lilla skrutthund fick busa lite med deras bamsehund. De trivs verkligen bra ihop och det är roligt att se. Nu är lillskruttan trött och ligger utslagen här i soffan bredvid mig. Måste snart ta ut henne på sista promenaden innan sängdags. Det är nog en av två nackdelar med att ha voffsing. Att man måste pallra sig ut oavsett väder. Men så här sista på kvällen brukar det oftast räcka med en lite kortare promenad. Den andra nackdelen är hennes små vassa hår som silar sig in överallt. Men fördelarna överväger överlägset.
På måndag är det dags för morfologiskt ultraljud. Det känns lite nervöst, men det ska samtidigt bli lite roligt att få se Liten igen.
Matuppryckning
Sammandragningarna har lugnat sig lite nu, vilket känns himla skönt. Inatt var det dock en hel del. Vaknar många gånger varje natt och inatt berodde det nog på alla sammandragningar. Tycker det är så konstigt att jag får sammandragningar när jag ligger och sover. Borde ju vara i samband med ansträngning. Kommer i och för sig då också, men när jag sover...
Jag känner i alla fall tydligare och tydligare sparkar och det går redan att se utanpå magen att det rör sig där inne. Det är så himla mysigt och jag blir varm i själen varje gång.
Börjar bli väldigt trött igen, så jag tror att det nog är läge att jag börjar med mina järntabletter igen. Får bara så ont i magen av dem, men det är ändå kanske bättre än att få järnbrist. Känner att jag slarvar lite med maten också. Är liksom aldrig direkt hungrig. Måste börja planera vår matlagning lite bättre för som det är nu blir det mycket take-away som en snabb lösning när blodsockret börjar dala. Kanske är det så mina hungerskänslor är? Ett dalande blodsocker och ett dåligt humör i stället för hungerskänslor. Har knappt gått upp 1kg och är ju ändå i v.18+4. Är ganska smal sedan innan och skulle nog behöva lägga på mig lite mer. Men alla säger ju att bebis får det han ska ha ändå, och kanske är det just det som gör att jag trots allt ändå fortsätter slarva med maten. Men nu är det hög tid för förbättring! Får nog börja imorgon, för min man har lovat att köpa med sig något hem efter träningen idag.
Nej, om man skulle se om det finns något bra på TV då...
Jag känner i alla fall tydligare och tydligare sparkar och det går redan att se utanpå magen att det rör sig där inne. Det är så himla mysigt och jag blir varm i själen varje gång.
Börjar bli väldigt trött igen, så jag tror att det nog är läge att jag börjar med mina järntabletter igen. Får bara så ont i magen av dem, men det är ändå kanske bättre än att få järnbrist. Känner att jag slarvar lite med maten också. Är liksom aldrig direkt hungrig. Måste börja planera vår matlagning lite bättre för som det är nu blir det mycket take-away som en snabb lösning när blodsockret börjar dala. Kanske är det så mina hungerskänslor är? Ett dalande blodsocker och ett dåligt humör i stället för hungerskänslor. Har knappt gått upp 1kg och är ju ändå i v.18+4. Är ganska smal sedan innan och skulle nog behöva lägga på mig lite mer. Men alla säger ju att bebis får det han ska ha ändå, och kanske är det just det som gör att jag trots allt ändå fortsätter slarva med maten. Men nu är det hög tid för förbättring! Får nog börja imorgon, för min man har lovat att köpa med sig något hem efter träningen idag.
Nej, om man skulle se om det finns något bra på TV då...
Liten som inte är värd att kämpa för
Borde ju känna mig lugn och trygg idag i min graviditet med tanke på undersökningen i söndags och det faktum att rutinultraljudet i morse visade att allt verkar fortlöpa som det ska. Men lugn är det sista jag är. Vet inte varför men det har varit en riktigt tung dag idag. Känner mig superlåg och hur jag än försöker så klarar jag inte riktigt av att slå bort oron. Kanske var det just det som läkaren sa i söndags som gör att min oro blev större istället för mindre. Kanske är det just det att jag nu vet att ingen läkare skulle göra något för min lilla bebis om min livmoder börjar ge vika. Det är precis som att Liten inte har något värde än. Men i mitt hjärta har han ju det största värdet någonsin. Jag har gått cirka 45% av en normallång graviditet, och att det ska behöva gå ungefär 60% för att de ofödda ska vara värda att kämpa för når över mitt förstånd. Med mitt förnuft kan jag på något sätt förstå, men samtidigt... hur kan man med säkerhet veta att värkförhindrande medicin inte klarar att förhala förlossningsprocessen tillräckligt länge? Det måste ju ändå vara individuellt.
Nej, mina tankar bara snurrar runt, runt, och jag vet varken in eller ut. Kanske kommer det att börja kännas bättre i vecka 23 någongång när Litens liv börjar bli värt att kämpa för. Kanske inte. Just nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Och som vanligt... lättare sagt än gjort!!!
Nej, mina tankar bara snurrar runt, runt, och jag vet varken in eller ut. Kanske kommer det att börja kännas bättre i vecka 23 någongång när Litens liv börjar bli värt att kämpa för. Kanske inte. Just nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Och som vanligt... lättare sagt än gjort!!!
Sammandragningar som inte påverkar
Åkte in till gyn-akuten igår. Sammandragningarna ger sig inte och i takt med att timmarna gick så växte min oro. Kunde det kanske vara en urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna? Ville kolla det samt att jag ville få livmoderhalsen undersökt. Påverkades min graviditet av alla sammandragningar? Ja, frågorna var många och tillslut kunde jag inte behärska mig längre. Så jag ringde alltså till sjukvårdsupplysningen och de tyckte att jag kunde åka in med ett urinprov samt för en undersökning. Sagt och gjort, jag tog en dusch och åt lite mat och sedan åkte vi iväg till akuten.
Vi behövde inte vänta så länge denna gång utan fick komma in ganska snabbt. Fick träffa en läkare som jag träffat många gånger innan på fertiliteten i samband med våra PGD-försök. Han är nog en av de skickligaste läkarna i Västerås, men han är inte direkt så sympatisk. Han är väldigt hård och rättfram i sin framtoning, och känslig som man är i sådana här situationer så triggar han ofta till ilska eller gråt. Men igår gick det ändå ganska bra trots att jag blev lite arg över det han sa. Han menade att om ett utdrivningsskede satt igång, så skulle de inte göra något för att förhindra förloppet. Jag hade inte gått tillräckligt långt i graviditeten. Jag förstod vad han menade. Bricanyl hade ändå inte lyckats förhala förloppet tillräckligt länge, men just då var det det sista jag behövde höra.
Han undersökte mig i alla fall och kunde konstatera att allt såg bra ut. Jag var inte alls påverkad av sammandragningarna och jag jublade av glädje. Hade inte heller urinvägsinfektion. Den förklaring jag fick till sammandragningarna var bara att det kan vara så för vissa. Och så länge de inte gör ont så skulle jag inte oroa mig. Så nu ska jag försöka ta honom på orden och inte oroa mig. Vet att det kommer bli lättare sagt än gjort, men för tillfället känner jag mig ändå ganska lugn trots att sammandagningarna fortfarande kommer ganska tätt.
Sjukskrev mig i fredags, lördags och söndags. Är ledig idag och ska in för mitt rutinultraljud imorgon bitti. Börjar sedan jobba klockan 12 och på onsdag och torsdag väntar en jobbig inventering. Känns i alla fall bra att ha fått möjlighet att ta det lugnt i några dagar. Nu hoppas jag bara att sammandragningarna ger med sig snart också.
Jag kan i alla fall känna Litens sparkar mycket tydligare nu och det känns helt fantastiskt. Han lever och har det bra i min mage trots all min oro och trots sammandragningarna :-)
Vi behövde inte vänta så länge denna gång utan fick komma in ganska snabbt. Fick träffa en läkare som jag träffat många gånger innan på fertiliteten i samband med våra PGD-försök. Han är nog en av de skickligaste läkarna i Västerås, men han är inte direkt så sympatisk. Han är väldigt hård och rättfram i sin framtoning, och känslig som man är i sådana här situationer så triggar han ofta till ilska eller gråt. Men igår gick det ändå ganska bra trots att jag blev lite arg över det han sa. Han menade att om ett utdrivningsskede satt igång, så skulle de inte göra något för att förhindra förloppet. Jag hade inte gått tillräckligt långt i graviditeten. Jag förstod vad han menade. Bricanyl hade ändå inte lyckats förhala förloppet tillräckligt länge, men just då var det det sista jag behövde höra.
Han undersökte mig i alla fall och kunde konstatera att allt såg bra ut. Jag var inte alls påverkad av sammandragningarna och jag jublade av glädje. Hade inte heller urinvägsinfektion. Den förklaring jag fick till sammandragningarna var bara att det kan vara så för vissa. Och så länge de inte gör ont så skulle jag inte oroa mig. Så nu ska jag försöka ta honom på orden och inte oroa mig. Vet att det kommer bli lättare sagt än gjort, men för tillfället känner jag mig ändå ganska lugn trots att sammandagningarna fortfarande kommer ganska tätt.
Sjukskrev mig i fredags, lördags och söndags. Är ledig idag och ska in för mitt rutinultraljud imorgon bitti. Börjar sedan jobba klockan 12 och på onsdag och torsdag väntar en jobbig inventering. Känns i alla fall bra att ha fått möjlighet att ta det lugnt i några dagar. Nu hoppas jag bara att sammandragningarna ger med sig snart också.
Jag kan i alla fall känna Litens sparkar mycket tydligare nu och det känns helt fantastiskt. Han lever och har det bra i min mage trots all min oro och trots sammandragningarna :-)
Den vidriga oron är tillbaks
Och så var den vidriga och outhärdiga oron tillbaks. Vaknade inatt av att jag hade fruktansvärt ont i magen. Kände på magen som var stenhård. Kände att nu är det kört igen. Låg där och försökte fokusera på att andas lugnt medan värken växlade i styrka och magen ömsom blev hård och ömsom mjuk igen. Insåg att detta var en försmak på hur de verkliga värkarna ska kännas. Men saken är den att det är 22 veckor kvar tills det är dags!!! Det enda jag kunde tänka på var att Liten aldrig skulle ha en chans att överleva om detta verkligen var värkarbetet som satt igång. Skulle han födas nu så vet jag med all säkerhet att han aldrig skulle kunna klara sig. Så där låg jag, skräckslagen, och gjorde allt jag kunde för att försöka behålla någon form av lugn. Kände hur jag efterhand nästan blev likgiltig. Kände som att "Ja, ja, vad kan jag göra åt saken? Det som sker, det sker..." Vet ju såväl att det är en försvarsmekanism, för jag var ju allt annat än likgiltig.
Hur som helst, värken avtog tillslut och jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt lyckades jag somna. Vaknade imorse och kände att jag fortfarande hade många sammandragningar. Värken var näst intill borta, men sammandragningarna var ganska täta. Oron växte åter igen, och jag ringde tillslut till M. Han tyckte att jag skulle ringa till Specialistmödravården, vilket jag gjorde. Jag fick en tid 13.15. De sa att de inte kunde göra så mycket mer än att kika med ultraljud om hjärtat fortfarande slog på Liten. De hade ingen läkare på plats och de som arbetade där ville inte känna om livmodertappen var påverkad. De kunde tyvärr inte se det på ultraljudet heller. Det första vi såg dock, när Liten uppdagades på skärmen var ett pickande litet hjärta. Han hade vänt sig så han låg med huvudet nedåt, vilket gjorde att min oro växte. Betydde det att han försöker komma ut? Sköterskan sa att det absolut inte var ett tecken på något sådant. De små ändrar ständigt ställning i livmodern, så det var inget jag skulle oroa mig över.
Liten var i alla fall lika söt som vanligt eller kanske ännu sötare än vanligt. Jag kan tydligt se hur han växer på sig och dragen blir mer och mer bebislika för varje gång. Idag kände jag verkligen hur mycket jag redan knytit an till Liten. Jag skulle bli helt förkrossad om något går galet. Och ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte hur jag skulle tackla en tionde förlust.
Jag sjukskrev mig i alla fall från jobbet idag och jag bestämde mig för att vara hemma imorgon också. Det är egentligen min helg, men eftersom att sammandragningarna fortfarande kommer och går så vågar jag inte ta några onödiga risker. Det är ju inte direkt ett stillasittade jobb jag har. Nej, jag står och går och lyfter hela dagarna. Sitter bara på mina korta raster, så... Tog också detta beslut för att jag inte vill ha något att klandra mig själv för om det nu ändå skulle skita sig igen.
Yoga som öppnade upp
Idag var jag hos barnmorskan kl.16.30 för att lyssna på Litens hjärta. Det pickade på sådär underbart som det ju gjort varje gång vi lyssnat. Blir lika glad varje gång men fortfarande också överraskad. För trots att jag känner Liten ganska ofta nu, så är jag alltid beredd på det värsta. Och det värsta som kan hända nu är att Liten slutar leva. Det får bara inte hända!
Efter min träff med barnmorskan så skulle hon hålla i ett yogapass där. Min mvc erbjuder alltså yoga för sina gravida patienter och det tycker jag är helt fantastiskt. Sen känns det så himla tryggt också att det är en barnmorska som håller i passen. Jag har ju inte riktigt vågat träna denna graviditet och jag har verkligen saknat träningen. Så det var underbart att få kommi igång igen. Men efter halva passet ungefär, så började tårarna att strömma. Och de gick inte att hejda. Men jag lät tårarna falla. Kände att jag bara hade blivit ännu mer uppriven om jag hade försökt stoppa känslorna. Jag kan inte riktigt beskriva vad det var som hände, men jag kan säga säkert att det verkligen var behövligt. Jag kan inte riktigt själv förstå hur mycket känslor och tankar som jag har förträngt och tryckt undan under alla dessa år. All sorg som ligger begraven i mitt inre och all stress jag känner nu under denna graviditet behöver få en ventil. Och jag tror att jag hittat den genom yogan.
Efter min träff med barnmorskan så skulle hon hålla i ett yogapass där. Min mvc erbjuder alltså yoga för sina gravida patienter och det tycker jag är helt fantastiskt. Sen känns det så himla tryggt också att det är en barnmorska som håller i passen. Jag har ju inte riktigt vågat träna denna graviditet och jag har verkligen saknat träningen. Så det var underbart att få kommi igång igen. Men efter halva passet ungefär, så började tårarna att strömma. Och de gick inte att hejda. Men jag lät tårarna falla. Kände att jag bara hade blivit ännu mer uppriven om jag hade försökt stoppa känslorna. Jag kan inte riktigt beskriva vad det var som hände, men jag kan säga säkert att det verkligen var behövligt. Jag kan inte riktigt själv förstå hur mycket känslor och tankar som jag har förträngt och tryckt undan under alla dessa år. All sorg som ligger begraven i mitt inre och all stress jag känner nu under denna graviditet behöver få en ventil. Och jag tror att jag hittat den genom yogan.
